Jag älskar dig Felix Sandman | f.s

Kapitel 28

Natten närmar sig och solen börjar röra sig neråt på himlen. Jag och Felix har inte gjort speciellt mycket sedan lunch. Jag satt en stund på mitt rum och funderade. Jag tänkte mest på Alicia. Hon kommer hem från Spanien på torsdag och jag är lite spänd på att få träffa henne. Det var 3 år sedan och jag antar att hon förändrats en hel del. Hon var och kommer alltid vara min bästa vän, hoppas hon känner så för mig också.

Klockan är närmare 8 när jag öppnar dörren till mitt rum och hör att TVn är på. Jag går in i vardagsrummet och ser Felix sitta i soffan med benen uppslängda på bordet framför. När han ser mig lufter han blicken och ler.
"Hej, hur mår du?" Frågar han och jag närmar mig tveksamt. Jag slår mig ner bredvid honom, med vikta ben.

"Okej." Svarar jag och lutar huvudet mot hans axel. Det känns så annorlunda att vara med Felix. Teoretiskt har vi varit ihop i 4 år ungefär, men fysiskt knappt 1. Men ändå känns det som om vi har ett så starkt band mellan oss. Det känns som om ingenting kan bryta det, inte ens Lukas. Jag vet att vi kan klara det här tillsammans och att vi inte är ensamma. Oscar. Ogge. Omar. William. Elin. Alicia. Vi är fler än man kan tro. Frågan är bara hur många som står på Lukas sida.

Vi sitter framför TVn en stund. Jag har ingen aning om vad vi kollar på, men det spelar ingen roll för jag sitter här med Felix och just nu känner jag mig trygg. Tryggare än någonsin tidigare. Felix har armen om mig och värmen från hans kropp får mig att slappna av. Jag gosar ner mig bredvid honom och blundar, försöker ta in varenda detalj, varenda beröring. Jag vill minnas denna stund då jag mår som sämst. Jag vill minnas känslan jag känner just nu då jag är som mest rädd. Jag känner hur jag börjar falla in i en dröm och slår genast upp ögonen. Det måste blivit mer dramatiskt än menat då Felix rycker till och tittar på mig.
"Är du trött?" Mumlar han och jag tittar upp på honom.

"Vad får dig att tro det?" Frågar jag mitt i en gäspning och Felix ler.

"Kom." Säger han och drar med sig mig upp ur soffan.

Nu ligger jag i min säng. Allt är tyst, om man bortser från ljuden som kommer utifrån vägen. Jag tittar på klockan på mobilen. Den är strax över 11 och jag kan verkligen inte somna. Allt är som en gröt i min hjärna. Det känns konstigt att Felix sover i ett rum och jag i ett annat. Han känns så långt borta. Jag vrider och vänder mig, men hur länge jag än håller på verkar ingenting gå ihop för mig. Alla frågor, inga svar. Jag låter det gå 10 minuter, utan förbättring och jag sätter mig upp. Det går inte. Jag slänger benen över sängkanten och sätter försiktigt ner fötterna på det kalla trägolvet. Jag ställer mig långsamt upp och trevar mig fram till dörren. Det är kolsvart i lägenheten och jag känner mig väldigt naken då jag står i bara trosor och bh. Jag trevar mig längs väggen och svänger till höger, mot Felix's rum. Jag måste glömt att det står en bokhylla där för jag slår i tån och blir tvungen att bita mig i läppen för att inte tjuta till. När värken går över fortsätter jag och når Felix's dörr. Jag öppnar den försiktigt och tittar in.

"Felix?" Viskar jag och ser hur han rör sig lite. Jag viskar hans namn igen, lite högre denna gång.

"Mhm." Mumlar han i sömnen och stänger dörren efter mig då jag går in i rummet. Jag går fram till sängen och kryper upp ovanför täcket.

"Felix, jag kan inte sova." Säger jag och sätter mig grensle över honom då han inte svarar. Jag lutar mig fram och stryker hans kind med tummen. Han rynkar ögonbrynen och öppnar långsamt ögonen.

"Märta?" Säger han, en aning förvånat. Han sätter sig upp, eller ja, stöttar sig på armbågarna och kollar på mig.

"Jag kan inte sova." Suckar jag.

"Varför?" Frågar han, hans röst en aning sömnig. Hans hår står åt alla håll och kanter, vilket är gulligt.

"Jag saknade dig." Svarar jag och tittar ner på mina händer som ligger slött ovanpå täcket.

"Det kändes bara fel att somna utan dig." Erkänner jag och möter hans blick. Den är svår att tyda, eftersom det är så mörkt. Han öppnar munnen för att säga något men kommer förmodligen inte på något att säga eftersom han stänger den och suckar. Han sätter sig mer upp och jag tittar honom i ögonen.

"Är du säker? Du är inte orolig? Över Lukas?" Frågar han och jag skakar på huvudet utan att se på honom. "Eller är det flytten?"

Jag skakar återigen på huvudet. Jag berättade precis varför jag inte kunde sova.
"Felix jag mår bra. Jag vill bara känna något, vad som helst." Förklarar jag och han drar efter andan. Jag vågar inte möta hans blick, alldeles för rädd för vad jag ska se.

"Jag har saknat dig." Viskar jag. Felix skrattar till och jag kollar upp på honom.

"Jag har saknat dig med." Säger han och om jag inte tar fel så blir hans ögon tårfyllda. Hans ögonbryn dras ihop i en förtvivlad min samtidigt som han biter sig i läppen.

"Jag har haft det så jävla jobbigt utan dig." Säger han och hans röst brister tvärt. Jag sväljer hårt för att inte börja gråta.

"Jag kan inte förlora dig igen." Viskar han samtidigt som han stryker bort en hårslinga som fallit framför mina ögon. Jag lutar mig framåt och kysser hans läppar så försiktigt jag bara kan. Hans hand är placerad runt min nacke och mina om hans kinder. Jag känner hur en tår landar på min hans vilket får mig att dra ifrån kyssen. Jag kollar smärtsamt på Felix då han snyftar till. Varför är han så jävla fin när han gråter?

"Jag är här nu Felix." Mumlar jag och han ler genom tårarna. "Och jag ska ingenstans."

⚓️⚓️⚓️⚓️⚓️⚓️⚓️⚓️

Älskar uppdateringar, man blir så glad av dom.

Bara för att jag fick A på mitt svenska NP muntliga så firar vi det med ännu ett kapitel!

Jag kommer försöka uppdatera en gång i veckan hädanefter, men jag kommer meddela er ifall det blir förseningar osv.

Ni är bäst.