En Vän

Jag står i spegeln och försöker titta på kroppen som står framför mig.
Mina ögon vill inte titta med blicken men jag försöker vänja mig vid synen ändå.
Där framför mig står en reflektion av en person som ska vara jag.
Mitt hår är färgat i en ljusare brun med blonda slingor för det är så killarna i min klass gillar tjejerna. Jag har push up bh:ar i garderoben och stringtrosor som skär upp i rumpan på mig för att brösten och rumpan ska vara mer synliga och större för en stor rumpa och stora bröst har jag hört att killarna tycker om.
Själv har jag egentligen inga synliga bröst, en naturligt stor rumpa har jag fått ärva från min mamma.
Jag trodde jag skulle bli mer omtyckt om jag ändrade mig och blev mer lik tjejerna i klassen.
Första dagen jag hade dessa plagg på mig så trodde jag att folk skulle ändra sig mot mig men nej så blev det inte. Jag blev kallad ord som slampa och ful, en wannabe som var värdelös. Samma gamla vanliga visa fortsatte och jag lämnade allt det där obekväma skitet för evigt i garderoben och där har dessa plagg stannat sedan dess.
Jag tittar bort från mitt ansikte, mina gröna ögon och mot min kropp.
Jag vill bara bort från den här staden, detta liv och bo i en liten stuga eller lägenhet långt bort ifrån allt här.
"Elisabet, dags att göra dig i ordning för skolan"
Det är mamma som skriker på mig nerifrån och mina tankar blir störda.
Jag skakar av mig allting, drar på mig en svart långärmad, vit t-shirt och ett par håliga jeans.
Det där "jag är okej" leendet följer med mig ner till köket för att försäkra mamma om att allt är okej även fast verkligheten är långt ifrån så men jag vill inte oroa henne.
"Hej gumman, din frukost ligger på diskbänken i en liten påse"
Jag går mot diskbänken, kramar mamma och går sedan mot ytterdörren som jag helst vill undvika.
"Tack Mamma, älskar dig"
"Älskar dig också Älskling"

Dörren öppnas och vägen mot helvetet börjar. Det orangea tegel helvetet med tre våningar och två olika byggnader, ena lågstadiet andra högstadiet.
Jag trycker i mina hörlurar och sätter upp volymen så att jag kan stänga ute resten av världen.Klumpen i magen blir större ju fler steg jag tar för jag vet att jag närmar mig stället.Vad ska jag kallas för idag?
Det blir väl de gamla vanliga orden, ful, värdelös, missfoster, idiot, störd, döv, dum osv.Det bra med att vara ute tidigt är i alla fall att jag hinner komma till skåpet och hämta mina grejer innan det slängs in massa lappar på eftermiddagen.

Jag öppnar dörren till tegelbyggnaden och till min lättnad är det ingen som kommit ännu.
Jag öppnar upp mitt trasiga, sönder klottrade skåp och ut flyger post it lappar.
Runt tio stycken där det står olika ord och vissa till och med tagit sig tid att måla bilder som ska föreställa mig som dödar sig själv på olika sätt.
Att dem ens slösar sin tid på detta förvånar mig för det betyder att dem slösar tid på mig på något vis även fast jag tydligen inte är något i deras ögon.
Jag tittar klockan. Fem minuter över åtta, okej då kommer klassen strax.
Jag fortsätter att koppla i min musik och sätter mig i ett hörn av en bänk och målar i blocket.
Det tar några minuter tills jag börjar känna den kalla vinden utifrån och det är då jag gör mig beredd för att dem andra ska komma.
Det börjar med ord, ord som jag får höra dag ut och dag in så att mina öron skulle kunna börja blöda.
Sedan när dem kallat mig ord och jag ignorerar dem börjar dem närma sig mig, dra i mina armar och ben i ett försök att få mig arg. Dem lyckas inte och klockan ringer.
Detta är en vanlig skoldag för mig, den börjar så här och fortsätter så dagen ut.
Jag brukar springa bort till ett par buskar på andra sidan skolan när det är rast för att komma ifrån alla och där kan jag sitta i lugn och ro utan deras ord och ibland gråta för mig själv.
Lärarna märker ingenting men det måste vara för att dem inte är utanför personalens rum eller klassrummen under hela tiden dem är där.
Men idag var en speciell dag, en ny kille började i klassen och alla var så glada över att få en ny kamrat.
Dem andra kände väl att dem hade ännu en som dem kunde få med i sitt lilla mobbar gäng.
Denna kille visade noll intresse när dem försökte få med honom på rasterna och valde frivilligt att sätta sig själv i klassrummet.
Jag ville nästan skratta när jag såg de andras reaktioner efter att fått nej efter nej.
Om han fortsätter så som han gör kommer han bli klassens andra offer och det är inte kul att stå på klassens platta och få alla pilarna mot sig.
Du vill inte bli klassens offer.

Senare på eftermiddagen när sista melodin hade ringt och det var dags att sluta trodde jag att jag skulle få vara ifred, att alla skulle springa hem som vanligt och jag skulle få gå hem ensam i lugn och ro.
Men en känsla av att något inte stod rätt till jagade mig en lång stund efter att vi slutat.
Jag fortsatte hemåt, försökte ignorera bort den tanken och tänkte att jag säkert bara över tänkte.
Jag går förbi toaletterna för att komma mot dörren till friheten men stoppas av att jag trillar över något. Jag tittar ner på golvet, tacksam över att jag inte hunnit plocka upp telefonen och hörlurarna ur väskan och att dem ligger säkert i väskan.

Någon stark greppar tag i mina armar vilket hindrar mig från att kunna springa någonstans. Jag tittar bakåt och ser en snabb glimt av personen som håller mig.
"Vad ska du göra nu då din jävla fegis?"
Jag börjar höra fler skratt och inser att Sara och hennes gäng måste ha planerat detta.
Sara och hennes idioter till gäng som just nu hatar mig för att dem tror att jag tjallat på dem att dem röker. Jag kan egentligen inte bry mig mindre om det för jag själv röker ibland.
Jag försöker ta mig ur greppet men säger ingenting, det bästa är att inte svara dem så kommer dem sluta så småningom.
Sara ställer sig framför mig och med sig har hon Johanna, Maja och Klara.
"Du är så äcklig att jag vill spy bara när jag tittar på dig"
Sara tittar mot Johanna, Maja och Klara för att få deras intygande och skratt.
"Hampus visa lilla Elisabet här vad som händer med tjallare, hon är ingenting så oroa dig inte över om det blir för mycket"
Hon går i väg med sitt lilla gäng och den som greppat tag i mig kastar ner mig mot trägolvet.
Jag tappar mina glasögon och hör ett kras.
Allting blir suddigare och jag ber att dem kommer sluta snabbt.
Jag håller inne gråten men känner hur mina knän och handflator skapats upp.
Varmt blod flyter nerför knäna.
Hampus, Johan och Viktor har precis börjat sparka på mig.
"VAD FAN HÅLLER NI PÅ MED?!"
Jag känner igen rösten men kan inte identifiera personen. Ska han också attackera mig?
De slutar sparkas, ställer sig som att någon skjutit is på dem och sedan försöker Hampus leka tuff och går mot denna person.
"Inget du behöver bry dig om, gå hem och bry dig inte om det här du har inget med detta att göra"
"Jag har fan visste något med detta att göra nu, tror ni att ni är coola när ni håller på så här?"
Jag hör hånande skratt. De försöker trycka ner honom.
"Vad skrattar ni åt, är det här roligt?"
Jag ser att denna person som gått framåt och sagt till går mot Hampus, greppar tag om honom.
"Sluta upp med ert skit genast, gå härifrån och lämna henne ifred. Ni framstår bara som idioter när ni håller på så här och att ni inte inser de allvarliga konsekvenserna av ert beteende äcklar mig"
Personen släpper Hampus och för en gångs skull är han tyst och har tappat orden på sin tunga.
"Kom vi går"
Han tar med sig de andra och försvinner ut genom dörren.
Personen närmar sig mig och jag backar bakåt.
"Du behöver inte vara rädd, jag är en vän"
Jag är en vän. Dessa ord ekar i mitt huvud. Vän? Har jag en vän?
"Du kommer hamna i trubbel nu. Ingen bryr sig."
"Jo jag gör och du har en vän nu."
Personen tar fram sin hand och jag tar tag i den och börjar se ansiktet klarare.
"Kom så går vi och fixar dem där såren, om dem kommer för mig så får dem göra det jag kan inte bry mig mindre om människor som dem"
"Okej, tack så mycket för att du stod upp för mig. Vän."
"Det var så lite så. Vän"
Jag märker att jag har ett leende på läpparna och följer med personen som nyss hjälpt mig från att få min kropp full med blåmärken.
"Förresten jag heter Simon, jag tror vi går i samma klass"
"Elisabet. Jag kan inte se så bra utan mina glasögon men du måste vara den nya killen"
"Vi får väl skynda oss att se fall vi kan fixa dem också, men först måste vi stoppa blodet på dina knän"