Rivaler

Sprutor

Nathaniel

"Det här kan svida lite", säger han.
Jag vrider och vänder på mig. Sliter i läderbojorna som fäster mina hand och fotleder i metallbritsen.
Med ögon vilt uppspärrade av fasa ser jag hur sprutan kommer allt närmare. Doktorns mun täcks av ett vitt munskydd och ögonen höljs i skugga pågrund av den starka lampan ovanför mig.
När den tjocka nålen tränger genom min hud får jag panik.
Jag sliter och drar allt vad jag kan och skakar frenetiskt på huvudet.
"Snälla sluta", snyftar jag.
Doktorn ger ifrån sig ett hårt skratt och börjar sen spruta in vätskan som fyller ampulen i mitt blod.
Och jag skriker.
Allt vad jag kan skriker jag. För det känns som om jag brinner upp inifrån. Som om alla mina organ sakta hakas sönder med en kniv.
Min rygg kröks i smärtor och jag böjer huvudet bakåt i ett avgrundsvrål.
Och doktorn fortsätter skratta...

Med en flämtning slår jag upp ögonen. Jag tittar rakt upp i det vita gallret som är mitt tak. Kinderna är våta och känns torra av salta tårar som torkat.
Min hud är täckt av svett och jag andas ansträngt.
En lampa tänds med ett klick och ljuset klyver det kvävande mörkret. Jag rullar över på sidan på den hårda madrassen jag ligger på. Stirrar ut genom de vita galler stängerna. När jag hör stegen kniper jag ihop ögonen och knyter händerna längst sidorna.
Kanske kommer allt vara borta när jag tittar igen. Kanske kommer allt vara som det ska. Om jag bara blundar tillräckligt hårt så vaknar jag säkert.
Så måste det vara, det måste...
Det välbekanta ljudet av metall som dras över galler hörs.
Sen tystnar det, tillsammans med de ekande stegen.
"Jag vet att du är vaken Nathaniel... ska vi verkligen leka den här leken en gång till?"
Plågsamt långsamt öppnar jag ögonen och höjer blicken. Jim tittar ner på mig med en bister blick. Två vakter i strikta uniformer står bakom honom med stela miner.
När Jim ser att jag öppnat ögonen rycker det lite i hans mungipor.
"Jag antar att jag inte borde dra ut på det. Vi har ett nytt medel vi vill testa på dig idag".
Jag stelnar till.
"Nej", viskar jag, "nej, ni får inte!"
Jim smackar ogillande med tungan och rätar på ryggen. Med en elegant rörelse drar han fram den smala metallpinnen jag kommit att frukta från sitt hölster.
Mina ögonlock fladdrar till och min underläpp börjar darra. Långsamt låser Jim upp dörren med sin tumme och kliver in i min bur. Han snärtar till med pinnen genom luften så att blå gnistor slår upp från den.
Instinktivt reser jag mig upp från britsen och pressar min bara rygg mot gallret. Kylan tränger genom min hud och får svetten som rinner längst skuldrorna att verka onödig.
Min blick är stadigt fäst på vapnet och Jims läderskor när han kommer närmare.

Jag späner alla muskler i kroppen och förbereder mig.
"Vet du vad Nathaniel, det som är det roliga är att vi har all rätt i världen att göra vad vi vill med dig. Du är nämligen inte registrerad i något register, vi äger praktiskt taget dig. Så nu följer du lydigt med mig".
"Nej", säger jag lågt med spända käkar.
Jim suckar djupt. Stövlarna stannar en bit ifrån mig.
Jag höjer blicken så att våra blickar möts. Han ler, ett stramt och kallt leende. Sen svingar han vapnet mot mig. Jag dukar undan från de blå gnistorna och lyckas rulla bort från Jim.
När han ilsket morrar och återigen gör ett utfall mot mig kicksparkar jag mig upp från golvet och vejer undan.
Elen träffar gallret som genast omsluts av blixtrande gnistor.
Metall leder el...
Buren blir snabbt helt täckt av blixtarna. Stänger inne mig och Jim och ute vakterna. Jag vet inte varför jag kämpar emot. Det finns ändå aldrig någon chans för mig att lyckas.
Jim morrar dovt och blicken han ger mig är dödligt giftig.
"Du tror att du kan ta dig härifrån Nathaniel?"
Han skrattar elakt.
"Du har så fel", säger han.
Jag vet att jag inte kan ta mig ut, men jag ger inte upp utan motstånd.
När man väl smakat på frihet är det inte så enkelt att låta den gå...

Jim gör ett utfall mot mig. Jag duckar och böjer kroppen och sidan. Jims hand flyger ut och greppar tag om min nacke innan jag hinner reagera.
Han vräker mig åt sidan med all sin kraft och jag slår i golvet med en smärtsam duns.
Svarta prickar dansar i mitt synfält och golvet guppar upp och ner.
Flämtandes och med darrande armar försöker jag häva mig upp från golvet.
Jims stövel landar hårt mot min rygg och armarna viker sig under mig. Han pressar ner mig mot golvet med kängan mot mina skulderblad som om jag vore en irriterande insekt.
"Medlet vi ska testa idag kommer vara betydligt mer smärtsamt än igår", fräser Jim.
Jag ser skon komma flygandes mot mig. Sen träffar spetsen min tinnig och världen tonar bort.

"Han gjorde lagom mycket måtstånd idag".
Någon suckar tungt.
"Minska på hans matranson ytterligare och sänk temperaturen i buren... det borde släka hans kämpar glöd lite".
"Ja... antagligen".
Rösten som svarar är ny, den låter yngre. En hand stryker bort håret från min panna.
Snabbt som en kobra flyger min hand upp och greppar om personens handled samtidigt som jag slutar blunda.
Ovanför mig, med ett minst sagt förvånat uttryck, står killen som hjälpte till att fånga in mig.
Jag morrar lågt och utan att tänka mig för kastar jag mig upp mot honom. Orden han yttrade den natten ringer i mina öron.
Han skrattar torrt och läger huvudet på sned.
"Gör det ont? Att förlora?"
Pojken sänker pistolen en bit så att mynningen är riktad mot mitt huvud.
Gör det ont? Att förlora?
Gör det ont?
Att förlora?
Mina naglar rispar mot killens kind men innan jag hinner göra något mer har han gripit tag om båda mina handleder och pressat ner mig mot metall-britsen.
Hans ansiktsuttryck visar inte längre förvåning. Ögonen glittrar och det rycker roat i hans mungipa.
"Men Nathaniel, vad håller du på med?"
Han lägger huvudet på sned och rynkar pannan som om hans fråga är uppriktig. Jag fnyser och vrider på huvudet så att jag slipper se hans fula isblå ögon.
"Ni kan gå", säger pojken.
Jag tittar förvånat upp på honom. Vem sa han åt att gå?
Jag tittar åt höger och sen åt vänster. Jim nickar kort mot pojken och lämnar sen rummet med de två soldaterna efter sig. Tar Jim order från en ung kille?
Jim håller upp dörren för någon och i nästa sekund kliver en kort kvinna i tajt klänning och skyhöga klackar in i mitt synfält. Hon har det svarta håret i en stram knut på huvudet och i nacken skymtar jag en tatuering i form av text. Jag hinner inte se vad det står innan dörren glider igen bakom henne och de andra.

Åter riktar jag blicken mot killen.
"Vem är du?"
"Om du syftar på mitt namn är det inget du behöver bry dig om. Det ända du behöver veta är att det är jag som kommer behandla dig nu", säger han med ett leende.
Långsamt släpper han mina handleder och går fram till ett bord. Han plockar med verktygen som ligger där men trots att han har ryggen mot mig vågar jag inte göra något försök att fly.
Han skrämer mig.
"Vet du vad Nathaniel? Vi skulle säkert kunna bli vänner om du bara slutade göra motstånd", han suckar tungt, "men nu måste jag tyvärr straffa dig".
När han vänder sig om igen håller han en spruta med en blå vätska i i ena handen och en smal kniv i den andra.
Jag spärrar upp ögonen vid åsynen av kniven. Hemska minnen bubblar upp till ytan i mitt huvud och jag trycker mig förfärat mot bordet.
"Om du har tur, om vi har tur, så kommer du inte märka av det här i morgon".
Han kommer fram till mig och sätter kniven mot min bara bröstkorg. Långsamt trycker han kniven neråt. Bara rakt ner. Jag flämtar till av smärta och griper om killens hand. Han tvekar inte utan fortsätter bara trycka. Blodet strömmar fram. Mörkt och tjockt rinner det längst min mage ner mot byxlinningen.
När han pressat ner kniven tillräckligt långt i mitt kött börjar han dra kniven åt höger.
Jag skriker högt och plågat.
  Kanterna av mitt synfält blir mörkt och jag flämtar panikslaget efter luft mellan skriken.
Killen ler och sen stötter han med all sin kraft ner sprutan i min hals.
Det känns som om jag exploderar.
Och än en gång önskar jag att Ren var här.
Att han tog mig härifrån.