"Kom igen nu tjejer! Kämpa in i det sista nu, 3 2 1.." ropade dansläraren Sandra högt över introt till låten "Drunk In Love" av Beyonce för alla oss tjejer i danssalen. Vi ska uppträda på en temakväll, om just kärlek. Bara några veckor från och med nu ska vi stå inför cirka 600 personer, och dansa till denna fåniga jävla låt.
De t är ju inte så att jag hatar kärlek, jag har ju världens underbaraste pojkvän som behandlar mig som en prinsessa nästan, haha. Och när jag säger världens underbaraste är det egentligen inte ens en överdrivet. Han älskar att överraska med blommor eller choklad, men det viktigaste är det psykiska han gör för mig. Han stöttar mig alltid. Men har blivit så jävla krossad av tidigare förhållanden att jag inte har tillit till någon
Jag ser mig själv i den stora spegeln. Den korta spinkiga kroppen som rör sig och de fladdrande blonda håret i en tofs, en kropp helt täckt med ärr över armarna. De är ett fysiskt bevis på att jag blivit behandlad som skit, men även att jag behandlat mig själv likadant.
Jag var så inne i dansen att jag själv undrade hur jag hann med att tänka såhär mycket. Men jag gissar att jag alltid varit en bra grubblare. En riktig overthinker. Men mitt i mina tankar avbryts jag. Jag ser hur på läktaren står min kille, med ett stort paket blommor i handen, och även min favoritsort. Liljor. Hela kroppen blir helt varm, samtidigt som orden drunk in Love pumpas ur högtalarna, och det ända jag kan tänka är att jag känner likadant. "Perfekt tjejer, ta fem!" Ropar Sandra och alla tjejer på golvet avbryter och pustar ut. Min allra bästavän Mathilda kommer bakifrån och klappar mig på ryggen. "Din prins är här nu, hjärtat" säger hon med ett leende för att sen vända sig om och ta en klunk vatten ur sin lila "i Love dancing" vattenflaska hon fått av mig någon jul, för länge sedan. Men jag står kvar. Bara stirrar. Han kommer ner mot nedre delen av läktaren och ler. "Leah" säger han tyst. Jag går emot honom med ansiktet i händerna med tanke på hur generad jag blev. "Vad gör du här babe?" skrattsäger jag och lägger händerna på den höga läktarkanten. Han ler och svarar med "man måste skämma bort det finaste man har, även fast hon kanske är liiite upptagen" och tar tag i min ena hand. Vi båda skrattar. Fyfan vilket vackert leende han har, det är det ända jag kan tänka på. "Här. Dina liljor. Vackra, som du" säger han lugnt och ger mig blommorna. Allt jag kan tänka på är vad jag gjort för att förtjäna detta. Hur fin är han inte. Jag lutar mig in för en kyss, och han kysser tillbaka med de mjukaste läpparna jag någonsin känt. Jag slutar kyssa honom och bara glor rätt in i hans djupa, fina mörkblåa ögon. "Vadå?" Säger han med ett snett leende. Jag ler och svarar med ett "Jag älskar dig, Tristan"
