The Gabbie Rule

Kapitel 18~Wow

Det är då jag tar det revolutionerande steget framåt, för att trösta henne.

Vilket får mig att stolt le för mig själv.

Jag slingrar osäkert mina armar om hennes lilla kropp för att dra henne mot mig. Mitt hjärta dunkar så snabbt mot mitt bröst att jag är orolig att hon ska höra det.

Hon syftar igen till då hon själv slingrar sina smala kalla armar om mig vilket får mig att rysa av behag från hennes kontakt.

"Varför ens bryr jag mig om honom." Snyftar hon hjärtkrossat mot min tröja och det skär till i mitt hjärta av hennes röst.
Så svag. Så skör.

"Vem, Alessia? Vem?" Viskar jag mjukt mot hennes hjässa och hon trycker sig hårdare mot mitt bröst.

"Bran-don." Hennes röst brister då hon igen börjar storgråta.
"Oh, han?" Fnyser jag och hennes snyftningar tystnar.

"Vad är det egentligen alla tjejer ser i honom? Jag menar, jag avskyr honom. Vad är det jag är för blind för att se? Absolut ingenting. Jag ser utmärkt. Han består till mestadels av arrogans så hög att det får en att vilja ta livet av sig." Muttrar jag.

Jag är inte beredd på det svaga fnitter som lämnar den underbara gråtande tjejens läppar i mina armar.

En varm känsla frigörs i min kropp och jag ler automatiskt ner mot Alessia som generat verkar försöka dölja sitt ansikte i min tröja.

"Tycker du det?" Fnittrar hon och frigör en arm från kramen för att torka bort de tårar som rinner runt hennes kinder av flytande mascara.

"Oj." Hon tittar med stora ögon upp på mig från min tröja.
Jag härmar hennes blick och får direkt se min gråa tröja blöt av hennes tårar och på vissa små ställen av mascara.

Det blir knäpptyst.

Men mitt skratt verkar förvåna henne ännu mer än vad hennes gjort på mig, då jag brister ut i skratt av min förstörda tröja.

"För-låt." Sväljer hon hårt och tittar ner på de höga svarta klackarna som om hon önskade att hon kunde krympa så mycket att man inte kunde se henne längre.

"Det är lugnt." Skrattar jag svagt.
"Jag tyckte iallafall inte om den här tröjan." Hennes blick lyfts från marken undrade.

"Men varför köpte du den då?" Ett blygt leende drar in över mitt ansikte.
"Jag var desperat då jag ville ändra min stil och beteende, för att slippa den där nördstämpeln." Hon verkar sväva iväg i sina tankar för några sekunder innan hon med hårt spänd käke tittar med djup undran in i mina ögon.

"Jag tyckte du såg sjukt snygg ut i skjortorna du brukade ha på dig innan-" Hon verkar komma på sig själv då hennes kinder flammar upp i en röd färg.

"Oh, ehm. Jag menar, d-du-" Hon avbryter sig själv igen med en suck.

"Strunt samma." Mumlar hon istället och drar sig med låg blick ur mina armar.

Jag kan inte hjälpa den lilla chock och rodnad som drabbat mig och mina kinder efter vad hon nästan precis sagt.

Hon ler halvt mot mig innan hon plötsligt börjar gå i den riktning jag kommit ifrån.