Röda Ögon: Reisa

Kapitel 1 - Ur nattens kyla

Ett vitt täcke av is täckte det karga landskapet. Så långt ögat nådde låg marken vit, bar och öde. Kylan och vinden var isande, med gemensamma krafter smög de sig ända in i märg och ben.

Vinden fick snön att dansa över utbredda, kala vidder. Virvlarna startade vid marken och spred sig upp mot den mörka natthimlen.

Allt låg tyst, allt låg stilla, inte ens den kärva vindens röst ekade över isen. Världen låg tömd på liv och tömd på rörelse.

Tysta skuggor vandrade i natten.

Ett vitt flervåningshus stod ensam i ensligheten, tomt såg dess ljusgula ögon ut över vidderna. Utan ljuset som spred sig ut ur fönsterna hade huset helt försvunnit i den vita omgivningen. Iskristallerna i fönsterrutorna på nedervåningen besmyckades i klara färger och ljuset kastade färggranna bågar ut över snön i den mörka natten. Glatt prat och skratt försvann ut i vinden, bort mot skuggorna.

Skuggorna som stilla vandrade i natten.

Våningarna över den första låg i mörker. Deras fönster var svarta gluggar, sovande ögon. Högst upp, på takterrassens sarg, flämtade marschaller sina sista andetag innan en efter en slocknade med ett fräsande ljud.

Uppe på taket var en liten grupp samlad. Gruppen hade trotsat nattens bitande kyla och gett sig ut. Ingen av dem såg att marschallerna hade slocknat, allas blickar var riktade uppåt mot natthimlen som bredde ut sig i alla väderstreck. I den kallaste kylan var himmelen bar och nattens alla ouppnåeliga stjärnor gnistrade som diamanter.

I stjärnornas närvaro gavs ett ögonblick att glömma ondskan som spred sitt gift i världen. Ett avslappnat uttryck spred sig över de äldstas ansikten när deras ögon mötte stjärnorna. De kunde minnas en tid när ingen behövt riskera livet och mer därtill, för att vara ute under stjärnornas hölje.

Månen stod i midnattsläge, bredvid en av himlens allra klaraste stjärnor. Det hände endast en gång per år, på nyårsafton.

Festen ljöd inifrån huset; musik, glatt prat och skratt. På taket var alla tysta. Dova andetag, mot halsdukar och uppdragna kragar, var allt som hördes. Månens bleka ljus landade på kostymbyxor och volanger i alla regnbågens färger, som stack fram under tjocka vinterkappor. Tyst passerade månen himlens klaraste stjärna och en djup suck ekade över terrassen. De hade överlevt ännu ett år. Det tjugoförsta året, efter Stormen, hade tagit sin början.

Ett skrik skar genom natten. Det första skriet följdes av en kör. Inom loppet av en sekund hade gästernas skratt och musik bytts till hjärt​​stopp-

ande väsen. Ljuden skar som knivar genom festen och studsade mellan husets väggar, upp till gruppen på taket. Rev och klöste i deras öron.

På taket stannade tiden. Snöflingorna fortsatte att falla och vinden drog hånfullt i deras kläder. Stjärnorna såg ner på dem från sina piedestaler på himlavalvet, deras döda ögon gav inte någon hjälp. I en förstenande rädsla var det ingen på taket som rörde sig.

Med ett ben som darrade flyttade den yngsta av dem på sin vänstra fot, sedan följde den högra. Gruppen såg hur hon på tveksamma steg väckte sin kropp till liv. Nötbruna lockar guppade mot hennes rygg när hon hopp-sprang som bara barn kan. Vid takfönstret, ovanför festsalen, stannade fötterna.

Munnen öppnades av skräck och fruktan. Estis ögon spärrades upp. Ett rispande ljud löd genom hennes strupe, samlade kraft för att släppa ut ett skrik. En försiktig hand placerades över hennes mun.

"Sch!" viskade Storm i sin systerdotters iskalla öra och drog henne nära sin kropp.

Mjukt ledde hon bort tioåringen från fönstret. Bilden av det som utspelade sig nedanför brände som syra på hennes näthinna.