Kall kniv som tar hans liv

Ännu en kall och grå söndagsmorgon. Ännu en dag i helvetet.

Kevin vaknade upp med ett ryck. Han förstod inte vart han var, för inte var han hemma. Han var helt yr och försökte sätta sig upp utan att svimma, allt för att förstå, förstå var han hamnat. När synen började klarna såg Kevin tiotals slangar som var kopplade från olika apparater till hans kropp. Synen var fortfarande lite otydlig men han greps av panik ändå, flög upp från sjukhussängen och försökte få bort dem. Apparaterna började tjuta och in kom ett flertal läkare som försökte hålla fast honom. Läkarna tvingade i honom tabletter för att han skulle lugna ner sig och efter ett tag satt han där, så vacker som han var, på den smala och hårda sjukhussängen helt lugn och väntade på sin lunch.

Kycklingsallad med caesardressing, precis som du vill ha den, sa en sjuksköterska när hon klev in i patientens rum.

Men det var inte alls så han ville ha den, han avskydde caesardressing men de hade redan toppat salladen med den. Med allt illamående han kände tog han den första tuggan, han fick kväljningar direkt. Det var någonting med det där "caesardressing" som gav honom ångest.

Syster, jag kan inte äta det här, sa han lågmält och gav tallriken en knuff. Jag gillar inte såsen, det är något med den som gör mig spyfärdig. Snälla, ta bort den.

Han kunde se hur hon himlade med ögonen när hon vände sig om för att hämta en ny sallad åt honom. Men vad skulle han göra? Äta och spy?

Det luktade väldigt illa, det där sjukhuset. Eller, kanske luktar det så på varje sjukhus? Han kunde inte låta bli att, att hålla andan. Bara lite då och då. När ingen såg, liksom. För hur skulle de anse honom vara om han höll för andan bland alla andra? Ingen annan gjorde ju det. Han ville mer än allt ut därifrån, men på något sätt kände han på sig att han kommer inte ut. Inte idag, inte imorgon, eller ens nästa vecka. Efter ett tag började minnet klarna, han började minnas vad som fört honom till detta hemska sjukhus.

Kycklingsallad utan sås, varsågod, sa sjuksköterskan och bytte ut den mot den andra tallriken som hon låtit stå kvar hela tiden.

Kevin antog att det var något hon bara gjorde mot honom, för att retas på något sätt. Det var sådan han var, ängslig, paranoid och deprimerad, med en stor gnutta ångest. Åtminstone luktade den här maten godare, men själva sjukhusdoften tog över hans luktsinne totalt. Däremot visste han inte om han ville äta överhuvudtaget, bara känslan av att äta sjukhusmat gav honom rysningar, men han tog en tugga. Det smakade faktiskt ganska bra ändå, fast de kunde ju kryddat den lite mer, men vissa kan väl inte rå för att vara snåla, ellerhur? Det är bara sådana de är.

Medan han satt där och tuggade i sig kycklingen hörde han två läkare utanför säga hans fullständiga namn, han försökte höra vad de sa men det verkade som att hans hörsel hade försämrats och då mindes han exakt. Han mindes självmordsförsöket.

Det var igårkväll då han hade bestämt sig. Han hade bestämt sig att nu är det över. Med ett rep runt magen och en tung sten fastbunden i ändarna var han redo att hoppa. Hoppa ner för den 20 meter höga klippan. Ner i det 20 grader kalla vattnet. Precis när det är dags, precis när han verkligen är påväg att göra det, hör han sin pappa skrika på honom. Pappan närmade sig honom och då visste Kevin att hans pappa förstod vad han var påväg att göra, han blev så rädd, så han hoppade. Utan tvekan. Känslan av att falla var så härlig men när han fick kontakt med vattnet, det var då han försvann från verkligheten. Hans pappa hade ringt 112 och hjälpen hade kommit väldigt fort, för en gångs skull. Hade de inte varit där just då hade Kevin inte suttit på sjukhuset nu.

Det häftiga trycket från vattnet hade gett honom en hörselskada och många andra skador för den delen, men det var därför han hade svårt att höra.

Plötsligt greps han av ångest. Bara sådär. Tanken på att han försökt ta sitt liv fick honom att vilja ta sitt liv. Ännu mer än förut. Då alla läkare nu var borta från rummet visste han vad han skulle göra. Sköterskan hade använt en kniv för att få upp plastburken som salladen från början legat i. Den kniven hade hon lämnat på bordet mittemot. Det var den han ville åt. Är det nu det slutar?

Han tog ett försiktigt steg mot bordet för att det inte skulle höras. Han visste att det fanns en sträng videoövervakning och att de kontrollerade alla patienters rum då och då under olika timmar så det gällde att vara smidig. För att dölja att han tog kniven låtsades han ta ett glas med vatten, samtidigt snodde han åt sig kniven och stoppade in den innanför tröjan. Han kunde känna hans händer domna bort av det iskalla vattnet som fyllde glaset, han kunde känna smaken av blod fyllas i munnen. Han kunde känna att döden var runt hörnet. Han skyndade tillbaka till sängen, ställde glaset på bordet och la sig tillrätta på sängen. Hur kunde folk stå ut med de här avskyvärda sängarna? Med handen innanför tröjan tog han tag i kniven, letade efter ett bra ställe att sikta på och gjorde det. Han fick ut ett skrik och under yrsel hann han höra hur det började tjuta i hela byggnaden. Det var nu som den kalla kniven tog hans liv.