The Gabbie Rule

Kapitel 17~Om du bara visste

Är jag dömd till att leva ett överkomplicerat liv och tänka överkomplicerade tankar?

Min blick glider bort ifrån glasdörrarna Alessia hade försvunnit ur och vänder tillbaks blicken mot Brandon som intensivt möter min blick. Mitt ansikte tar fyr och jag sänker hastigt blicken mot bordet. Det var som om hans ögon såg rakt genom mig och det gjorde hela situationen ännu mer pirrande jobbig.

Det kändes som pirret i magen skulle explodera, konsumera mig och det stora rummet i restaurangen.

"Justin-" Hör jag plötsligt honom och får se Brandon vända sig mot Justin bredvid mig med en oläsbar blick. Han avbryts direkt av att stolen Justin sitter på dras ut.

"Jag vet, bror. Tacka mig senare." Med en hastig klapp på Brandons axel och ett kaxigt flin lämnar även han restaurangen.

Jag stirrar förskräckt efter honom. Justin går med självsäkra långa steg ut genom dörrarna som jag själv snart springer ut genom. Var detta en del av hans plan? Var det detta som han inte berättade?

Om mitt ansikte inte var tillräckligt rött innan så var de det nu. Om det var något som jag var rädd för, så var de detta! Varför lämnar han mig och Brandon ensamma?

Kan golvet bara öppna sig och sluka mig?

"Så, vi blev lämnade ensamma iallafall?" Leendet på hans läppar går tydligt att höra och jag biter ansträngt ihop för att inte testa mig upp och fly.

Utan att svara honom vänder jag mig om för att kolla runt i restaurangen. Var har alla servitriser tagit vägen? Åtminstone skulle de kunna rädda mig ifrån denna hemska situation, men såklart till min vid det här laget nedtryckta förväntan kommer ingen. Vad är detta för någon slags restaurang? En restaurang utan mat?

"Gabriella?" Jag hummar till som om jag knappt hört honom och fortsätter att desperat kolla runt efter dessa sniglar utklädda till pingviner.

Ett svagt skratt hörs ifrån honom och jag kan inte hindra den värmande känsla som värmer upp mig.
"Skulle du kunna titta på mig? Du är väl inte rädd för mig?"

Komiskt. Det är exakt det jag är.

Snabbt kastade jag en sidoblick mot honom för att sedan fortsätta i jakten på folket som jobbade här. En lätt suck hörde innan jag kände en varm hand över min. Min blick drogs direkt till hans hand som han hade lagt över min och jag nästan svor då gåshud började bildas på mina armar. Hoppas han inte märker.

"G?" Tillslut lyfter jag blicken för att mötas av hans roade leende.

Jag stirrar stumt på hans hand som med sin värme får min svettiga handflata att bli ännu mer svettiga.
Tur att han iallafall inte kan känna det..

"Gabriella-"

"Är inte du arg på mig?" Avbryter jag snabbt honom med hjärtat i halsgropen.

Hans halvt öppna mun stängs och han drar djupt efter andan.
"Det är svårt att vara arg på dig." Säger han.

"Troligtvis kan du, då det var exakt det du var. Du fick mig att börja gråta." Ånger flyger förbi i hans blick.

"Förlåt, snälla förlåt mig." Säger han nästan med en desperat blick.
Istället för att svara på hans fråga lägger jag huvudet på sne.