First rule: Don't let them see you

~3~

Jag kände ett par armar runt mig som  sakta drog mig därifrån. Jag såg hur hans kropp kom längre och längre ifrån mig och jag vaknade till. Jag började sprattla och mannen som höll mig var inte bered. Han släppte taget om mig och jag kröp fram till Oliver med tårfyllda ögon.

^Oliver! Snälla vakna, lämna mig inte! Du är min ända vän! Snälla!^ jag skrek och ruskade honom, men han vaknade inte. Och det skulle han aldrig göra. Jag skulle aldrig få se hans leende igen, aldrig få höra honom skratta, aldrig få vara med honom igen.

^Oliver, snälla!^

Tårarna rann nu ned för mina kinder och gjorde tröjan våt. Jag fick in några tårar i munnen och kände den salta smaken, det smakade saltare än vad jag mindes.

*tre dagar senare*

Tre dagar, tre dagar hade passerat förbi sedan han blev mördad! Hans lik hade blivit bränd högtidligt på ett bål. All i byn var samlade och sörjde medan lågorna brände hans kropp tills bara aska fanns kvar. Jag stod med hans familj, de hade också alltid varit snälla mot mig. Inte i början, men efter ett tag så började de att acceptera mig. Tillslut var jag nästan som en familjemedlem. Hela tiden under bränningen (vet inte hur jag ska förklara det?..) hade Moa, hans lillasyster, som också var som en lillasyster till mig, stått mot mitt bröst och gråtit tyst.

Sedan dess har jag suttit inlåst på mitt rum och bara gått ut för att hämta mat och dricka, för att sedan äta det i mitt rum. Men det är ju inget problem för mina föräldrar, jag gör dem bara en tjänst eftersom att jag alltid är i vägen.

Men efter fem dagar totalt bestämde jag mig för att gå ut och jaga, bara för att annars skulle jag snart tyna bort.
Jag tog bågen och kogret som låg slängda på golvet och gjorde en löst sittande inbakad fläta som gick ner över axeln. Jag öppnade mitt fönster och klättrade ut eftersom att jag inte ville svara på några frågor av Maya och Ingvor. Jag slutade kalla dem för mamma och pappa när jag var sex år, precis efter att Ingvor slagit mig första gången.

Det var kallare nu än för några dagar sedan, det e som om himlen och vädret är ledsna över honom. Jag kan inte ens säga hans namn, men ändå vill inte bilden av hans leende försvinna. Inte för en sekund.

Utan att jag hade märkt det så hade jag hamnat ungefär femtio meter från samma glänta som jag hade varit vid för fem dagar sedan. Plötsligt hörde jag en gren knäckas. Jag höjde bågen med en pil spänd över den. En till gren knäcktes och jag vände mig om dit ljudet kom från. Ännu en gren knäcktes, nu knäcktes det med mindre mellanrum och allt fler gånger. På helspänn med bågen redo att avfyras gick jag mot ljudet, det kom mot gläntan där jag hade sett tjejen och draken. Så länge jag inte höll på att bli galen och bara såg i syne.

Vad jag såg i gläntan när jag kom fram bekräftade att jag inte höll på att bli galen. I gläntan låg två gigantiska drakar som morrade åt varandra. En var lika röd som en eld som dansade från pinne till pinne och lika röd som blod. Den andra var den smaragdgröna som jag hade sett tidigare för några dagar sedan. Den blodröda Draken var något större än den gröna, men den mindre varelsen verkade inte bry sig. Faktum var att den röda verkade vara mer rädd för den gröna än vad den var för den röda. Plötsligt hörde jag argumenterande och vände huvudet 60 grader ungefär och såg två figurer skrika på varandra. Undra hur jag inte hade märkt dom tidigare? Den ena stod med ryggen mot mig så jag kunde inte se personens ansikte men jag kunde avgöra att det var en kille tack vare hans kroppsbyggnad. Han hade långbyxor av läder och en kortärmad tunika av bomull, båda i mörkt röda färger, nästan svart. Den andra var tjejen som jag hade sett tidigare, hon som hade ridit på den gröna draken, den som jag hade skjutit i vingen. Hon hade liknande kläder som han men de var mörkt gröna istället.

^Du måste komma tillbaka!^ sa killen och man kunde höra att han försökte få konversationen till en lägre ljudvolym.

^Aldrig! Du gick för långt den här gången! Han var bara en pojke!^ skrek hon tillbaka. Han misslyckades totalt med att få henne att inte skrika.

^Vad skulle jag ha gjort då?^ skrek han tillbaka. ^Han såg mig Aris! Skulle jag bara låtit honom vara?! Salazar skulle döda mig!^

^Han hade inte fått veta! Du hade inte behövt berätta något!^ var hennes respons.

^Han skulle fått reda på det! Han får reda på allt tillslut! På ett eller annat sätt!^

^Det var ändå inte rätt Amar, han förtjänade inte att dö!^

Jag märkte nu att killen bar ett koger med pilar på ryggen. Han hade även några knivar i ett bälte, men det var pilarna som fångade mitt intresse. De kändes bekanta på något sätt. Pilarna var målade röda och hade vit-gråa fjädrar, sedan kom jag på varför de var bekanta, de var likadana som den som hade suttit i Olivers bröst.
Den här killen hade dödat Oliver för att han såg honom, bara för att rädda sitt eget skinn! Jag kände ilskan stiga, han var bara 18! Hans liv hade precis börjat, och den här mannen tog ifrån honom det! Jag kände hur min andning blev tung och jag försökte få kontroll över den men misslyckades totalt. De två personerna, som jag antog hette Aris och Amar, måste ha hört mig eftersom att de tittade på mig samtidigt och jag såg dem rakt i ögonen. Kanske inte det smartaste som jag har gjort, det såg ut som om de skulle döda mig. Vilket de troligen skulle. Hjälp!..