Vi andas nästan samma luft.

//prolog//

Leon går ut ur sin stuga och andas in den kantiga luften. Hans nakna fötter känner den torra jorden under honom. Han springer snabbt in för att titta på radion där tiden stod.

{07:04 24 feb 1944}

Leon saknade sina vänner längre borta i Berlin i Tyskland. Här i Krakow fanns det inga små pojkar i hans ålder kvar. De hade blivit bortförda till andra "säkrare" ställen nu under kriget, långt bort från Leon och Polen.

Leon gick ut ur huset igen och försäkrade sig om att alla sov. Det gjorde dem alla. Pappa, mamma, Sudnik och Viktoria. Sudnik, leons ena storebror var fjorton år gammal. Han var lång och jätte stark, men Leon gillade honom. Viktoria däremot var leons numera ända stora syster, den andra Wilma hade dött när hon var i Warszawa och jobbade som sjuksköterska och en bomb från Tyskland dödade nästan alla på sjukhuset. Men Viktoria var bara tolv och fick inte jobba ännu. Samma sak med Sudnik. Deras storebröder Jorda och Klas var ute i kriget. Jorda var fortfarande ute, men Klas hade dött i en strid mot Sovjetunionen. De var femton både Klas och Jorda, och Sudnik fyllde också snart ut, så då skulle Leon sakna honom. Men Viktoria och han skulle stanna. Viktoria iallafall tre år och Leon åtta, han var ju bara sju år gammal. Men Viktoria var vuxen för sin ålder, så man vet inte var ho. Skulle kunna lura sig in någon stans.

Leon springer ut mot kullarna. Han brukar inte få gå så lång hemmifrån, men det är jublats ungefär hundra meter, och det kunde ju inte vara så farligt. Sudnik hade dess utom lärt honom några sparkar han kunde använda mot tyskarna.

Leon tittar över kullen och ser något jätte konstigt. Det är som ett stort imperium av dåligt byggda hus i träd och stora rum, och alla var helt instängda med flera meter hög taggtråd i tre olika lager. Inne i området går flera tusentals människor. Vissa bär uniform och sorterar en flera kilometer lång kö av människor. Vissa får gå in i ett stort rum där de inte tycks komma tillbaka ut, och andra går iväg och jobbar. Nästan alla gråter kär de får sära på vad det ser ut att vara deras familjer. En grön dimma stiger innanför fönstrena i ett av de stora rummen med människor och sedan öppnar de dörren för nya människor att komma in. Men vart tog de andra vägen? De försvann ju bara. Vad var det för ställe?