Texting | M.G

5.1 22 Februari

- Marcus? säger jag och kollar på honom

- Vad är det? säger han

- Jag vågar inte bo kvar här längre, säger jag och sätter mig närmare honom

- Men hjärtat, jag förstår att du inte vågar men jag vet inte hur vi ska lösa det här, självklart kan du alltid komma till mig men det går ju inte hela tiden, säger Marcus och lägger armen runt mig

- Jag vet, och jag vill inte komma hela tiden för det känns som att jag stör er och så, säger jag

- Du stör verkligen inte, vi tycker att det är superkul att du är hos oss, säger Marcus

Jag vet inte hur jag ska göra längre, allt i mitt liv är kaos. Det ända som får mig att fortsätta leva är Marcus och Martinus, de är dom ända som kan få mig att le när jag verkligen inte vill le.

Allt dom gör för mig, jag vet inte ens hur jag ska kunna tacka dom.

Marcus går hem, och jag sitter kvar i mitt tysta rum. Men jag är van vid det. Ingen i min familj bryr sig om mig ändå. 

Jag tar fram rakbladet som ligger i byrålådan och drar det fort över armen. Och jag gör det fler och fler gånger. Smärtan känns i hela kroppen tillslut men jag kan inte sluta. Jag försöker med det går inte.

Tillslut lägger jag bort rakbladet, men jag börjar känna mig yr direkt när jag ställer mig upp. Jag försöker gå tillbaka till sängen men jag känner bara att jag faller och allt blir svart.

//

Väldigt kort kapitel men jag ville bara säga tack till allt fint ni skrev igår, det betyder verkligen supermycket <33

ilysm <33