Neutral mark

Sirdir

Det känns som om det blir söndag på en bråkdels sekund.

Mamma kunde egentligen inte säga nej när jag frågade om jag fick åka ut på friluftsläger i två och en halv vecka, så den biten var lätt. Men vad jag skulle packa och hur jag skulle packa var en annan historia.

Derek hjälpte sin flock att komma i ordning hela lördagen och kunde inte hjälpa mig packa. Tyvärr.

Men det löste sig för i morse hittade jag ett par gamla sadelväskor(!) som jag lätt packade i. Eller vad man nu kan packa till ett par skiftade veckor i skogen, men, men.

Så nu sitter jag äntligen här, i Dereks bil, på väg mot Sirdir. Anton och Eric sitter i baksättet och stensover. Så jag och Derek kan prata ostört. Vilket är skönt, för när dem är vakna blir han kall och hård och väldigt sträng. Men mot mig är han någon helt annan. Någon som bryr sig och skrattar. Jag tror att det bara är jag som kan få honom att skratta så. Vad jag ska tycka om det vet jag inte riktigt.

Det ända jag vet är att resan går otroligt fort när jag sitter bredvid honom och vips, så är vi framme.

Vi rullar in på en halvfull parkering av grus mitt inne i en mullig skog. Det finns inte ett spår av skiftade varulvar bland de slarvigt parkerade bilarna. Skogsvägen hit är lång så det är ingen risk för oväntat besök. Derek kör fram till en ledig parkeringsplats och bromsar hårt så att Anton och Eric får ett bryskt uppvaknande. Jag skrattar. Det gör inte Anton och Eric.

Jag öppnar bildörren och kliver ut. Den fylliga doften av skog slår emot mig. Jag kan höra lekfulla skall i fjärran. Jag tar ett djupt andetag av den friska luften, som jag kommer att andas i nästan tre veckor.

Anton öppnar sin bildörr och kliver ut. Han gäspar och sträcker på sig. På andra sidan bilen gör Eric likadant. Jag skrattar åt dem. Derek kliver också ut ur bilen, men han sträcker inte på sig. Han ser på mig och nickar mot några baracker som står lite längre bort. Han har sitt hårda Alpha-ansikte på sig. Jag nickar och öppnar bagageluckan och tar ut mina sadelväskor. Jag slänger dem över axeln och går bort mot barackerna.

Om ni inte visste det så vet inte Turi flocken hur jag ser ut oskiftad, med undantag för Eric och Anton. Och Derek såklart, så det är bäst att skifta innan de kommer.

Barackerna har en grå-blå metallfasad och inuti är det inte mycket bättre. När jag kliver in genom dörren så är det bara kala väggar. Fast på baksidan är det en stor dubbeldörr. Det är nog meningen att man ska byta om och skifta här inne och sedan ta sig ut genom dem. Jag släpper ner de tunga sadelväskorna på golvet och börjar att ta av mig mina kläder. Sen skiftar jag och packar ner kläderna i sadelväskorna och slänger dem över ryggen och spänner remmarna över magen. Det fungerar faktiskt bättre än väntat att ha på sig sadelväskorna.

Plötsligt kommer jag på att jag har glömt en grej och grängar av mig väskorna igen. Jag öppnar försiktigt väskan och drar ut en stor, grön, skarf och jag knöt hemma och trär den över mitt stora varghuvud. När jag tycker att den sitter fast så går jag över till dörren och knuffar på den. Den glider ljudlöst upp och jag kliver ut i den fantastiska, gröna skogen.