År 4444...

Kapitel 6: Brevdagen

Det var nu min födelsedag. Precis som alla andra födelsedagar jag haft i mitt liv fick jag inte mer än en chokladask och dagen var arbetsfri. Men det var långt ifrån mitt största fokus. Idag hade breven skickats ut. Hur jag än försökte att sluta tänka på det kom det alltid fram i tankarna ändå.
Tänk om jag hade fått ett brev? Vad skulle hända med alla sextonåringar?

Jag kastade mig ut för att kolla brevlådan ännu en gång. Brevet hade inte kommit nu heller. Jag gav ifrån mig en lättad suck och fortsatte bort mot skogen.
Jag skulle få träffa Sara.
Framme i den gamla skogsgläntan stod Sara redan och väntade på mig. I handen höll hon en liten ask och ett kuvert. Jag antog att det var presenter till mig. Men istället för hennes vanliga glada leende föll tårar ner för hennes kinder.
-Vad är fel? Är du okej? Jag gav henne en lätt kram.
Hon torkade tårarna och log mot mig.

- Jadå. Det är inget.
Hon sträcker fram den lilla asken till mig.
- Jag köpte en present till dig! Öppna!
Jag började riva upp det bruna pappret. Gammalt presentpapper flög omkring överallt och jag undrade hur jag skulle orka städa.

Inuti asken låg två vackra medaljonger i en silvrig färg. De var mycket fina och mönster snirklade sig runt den.

- Det är till oss, så du inte glömmer mig, sa hon och brast ut i gråt igen.

Jag förstod inte vad hon menade men struntade i det och omfamnade henne och försökte trösta. Tillslut samlade hon sig och räckte fram det andra brevet. Brevet var signerat med kungens sigill.
Pusselbitarna föll på plats, Sara var utvald, hon var en av de sex.

Jag kunde inte hålla mig, jag brast ut i gråt jag med. Där stod vi och grät en nybliven 16 åring och en 16 snart 17 åring i skogen.
När man tänker på det måste det ha sett lustigt ut.

När vi båda samlat oss knäppte jag den silvriga medaljongen runt halsen och Sara gjorde likadant.

- När går tåget? Frågade jag försiktigt.

Den 15:de svarade hon.

Den kvällen var det svårt att släppa taget om Sara innan jag gick hem.

Hej, hej .
Ny del igen och jag hoppas att jag får lite inspiration att skriva mer nu under sommarlovet .
Aja nytt omslag, är det fint? Det förra var ju svinfult.
Cred till Anne Stokes (hennes bild).
Kom på att det spoilar berättelsen lite men iallafall.

Puss och Kram HannaHjille!