See you again | o.m

56. Erik

Brunetten kollade ner och bet sig lite i läppen och skrattade lite lågt.

- Ja jo, you got me there girl. 

Jag avslutade planteringen och gick in i huset. Erik valde att vänta utanför. Jag bytte om från mina ljusgråa, tunna, jordiga mjukisar som dessutom hade gräsfläckar på knäna till ett par fräscha ljusa shorts. Den gröna skjortan slängde jag tillsammans med mjukisarna i tvätten och satte sedan på mig en oversized, svart, batman t-shirt. Det var soligt ute så jag tog tag i ett par solglasögon och gick ut mot hallen. Jag öppnade ytterdörren och Erik kollade mot mig och log. 

- Är du ensam hemma eller? Frågade han och jag nickade.

- Ja, alla jobbar, Svarade jag och började sätta på mig ett par vita converse.

- Felix också?

- Ja, han är i studion eller nåt. 

Han nickade. Jag snörade klart mina skor och gick sedan ut och låste dörren efter mig. Vi började gå längs med gatan för att komma till bussstationen.

- Så du åkte alltså ut hit från stan för att träffa mig? Du vet väl att chansen att jag inte skulle vara hemma fanns? Sa jag och kollade mot honom.

- Ja men jag kände på mig att du skulle vara det. 

Vi kom fram till busshållplatsen och bussen saktade precis in. Vi steg på och satte oss längst bak. Han pratade om någonting men jag lyssnade inte så mycket. Inte för att jag inte ville lyssna utan för att jag blev distraherad av något. Rättare sagt av någon, av honom. Brunetten som satt bredvid var extremt fin. Utseende, personligheten och charm. Han hade allt. Kär var jag verkligen inte. Kanske bara lite intresserad. Inte för att han skulle gilla mig tillbaka. Han kom ju faktiskt hem till mig utan någon förvarning alls. Men man kan ju alltid söka nya vänner antar jag? Bussen saktade in vid vår station och vi gick av och började promenera mot närmsta Joe and the Juice. Vi gick in och som vanligt stod en kille direkt tagen från tumblrs hipster bilder. 

- Tja! Sa killen i kassan.

- Tja. Svarade Erik medans jag nickade.

Jag svepte med blicken över menyn. Då jag aldrig riktigt hade varit här inne så visste jag inte alls vad jag skulle beställa. Jag kollade mot Erik som tydligen redan bestämt sig och sedan på killen som enligt namnbrickan hette Denver, wow Denver av alla namn. Coolt och annorlunda dock men vart fan hittar föräldrar sånna namn? Så vitt jag vet var det en stad i USA. Känns som att föräldrana typ snurrade på en jordglob och pekade och då blev det Denver. Syns ens Denver på en jordglob?

- Är ni redo att beställa? Frågade samma Denver och jag rycktes ur mina tankar.

- Vad ska du ta? Frågade jag Erik och han vände sig mot mig.

- Jag tar en "Hell of a nerve"! Sa han och vände sig mot kassan igen.

- Jag med.. Svarade jag då jag inte ville stå här länge till med noll koll i princip.

- Ok, två stycken.. Det blir 73kr, tack.De är klara alldeles strax! Sa Denver och log.

Erik betalade som den gentlemannen han var och jag blev lite smått sur men lät det gå. Vi gick åt sidan och i bakgrunden hörde jag hur han hälsade på nästa kund.

- Det är rätt mysigt här, Sa jag och kollade runt.

- Ja, har du vart här förut? Frågade han och jag skakade på huvudet.

- Asså jag har inte vart här men det är inte första gången jag druckit något härifrån. Svarade jag och han nickade.

- Så! Hörde vi Denver säga och sedan hur två plastmuggar ställdes på disken bredvid oss.