Men dö.

Kap 2 | Siri

Samma tid som Kap 1
"Kom så ska jag hjälpa dig." Försöker Cam men lyckas fortfarande inte få upp mig ur sängen. Jag är bipolär, typ som att ha depression på deltid. Det är roligt, för att vår mamma dog av det medan vår farsa söp ihjäl sig. Mike vet inte om att jag har det, vi berättade aldrig för honom, tror inte han skulle bry sig så mycket ändå. Cam hjälper mig med allt, han måste det. Det är inget val för mig att må dåligt, jag bara mår dåligt. Vi kan aldrig riktigt veta när sjukdomen kickar in, men när den väl gör det kan den hålla på i upp till en månad. Då kan jag ligga i sängen i en månad. Eller göra andra saker, som självmordsförsök.
Första gången det hände var jag hemma själv, ingen Cameron, ingen Mike, alldeles själv. Det var den gången jag mådde som sämst, allra sämst. Och det var när Mike lämnade oss för att jobba hos Joan, den jäveln. Han hade skrivit en jävla lapp,
borta ett tag nu, saknar er redan -Mike. Det var ren bullshit, han tycker alltså att ett och ett halvt år är ett tag.

Det har gått några timmar nu, och Cameron är inte hemma. Jag sätter mig upp i sängen och när fötterna nuddar golvet så isar det i kroppen. Jag går igenom hallen in till Mikes gamla rum. Jag lägger mig i sängen och drar kudden över huvudet. Något hårt faller ur kuddfodralet. Jag blir helt stum. Där i låg en pistol, en Glock 17 9mm för att vara exakt. Jag tar upp den och går in till badrummet. Jag ställer mig framför spegeln och leker actiontjej.
En smäll hörs i hallen och in kommer fem personer. Jag riktar pistolen mot de med stadiga händer. Mina ögon fastnar på en av männen, Mike. Han står längst bak med vad som ser ut som ledaren. Alla har vapen men Mike är den ända som inte siktar på mig. Jag släpper mitt vapen när jag märker att jag är utnumrerad så att det dunstat i golvet och tar händerna över huvudet. En av de svartklädda typerna sätter handbojor runt mina handleder och drar mig ut ur lägenheten. Min blick är rakt in i Mikes ögon och han tittar ledset på mig när jag går förbi.
När vi är ute på gatan så känner jag en stöt och är borta på bara sekunder.

Jag vaknar med ett ryck fasttejpad till en stol. Jag tittar mig omkring och ser ett par välbekanta ögon, Cameron. Han skakar på huvudet när jag försöker ta mig loss så jag ger upp. Han är blåslagen och blodig och har silvertejp täckt över munnen, vafan är det som händer? Det är bara vi två i rummet. Vi sitter mittemot varandra i vad som ser ut som ett konferensrum. Ett långt ovalt bord framför oss med en massa stolar runt om. Dörrarna flygs upp och ingen mindre än Mike kommer in. Han tar försiktigt bort tejpen från Camerons mun och sen min. Sen sätter han sig på en av stolarna i mitten.
Han tittar ner i golvet, som om han skäms, vilket han borde.
"Bipolär alltså?" Ler han falskt mot mig och Cameron suckar tyst. Jag tittar på Cam en gång och han nickar. "Ja, började när du försvann." Säger jag med en nästan äcklad ton. Mike nickar och ställer sig upp. "Självmordsförsök?" Frågar han igen och sätter sig på bordet nära mig. Cameron tittar ner i golvet, han brukar inte klara bråk. Jag nickar och säger "Inget jag kan rå för." Nonchalant.

Vi pratar ett tag och Mike försöker förklara att han verkligen inte menade för det här att hända. På något sätt, tror jag honom. Cameron har fortfarande inte sagt något. Han är yngst men smartast, han var alltid den som fick gå emellan mig och Mike om vi bråkade. "Varför är vi här Mike? Vad har du dragit in oss för skit nu?" Hör man Cameron säga på andra sidan rummet. Han står upp och ser ut att vara riktigt förbannad. "De tvingar mig. De tvingar mig att ta med er in. I kriget." Säger Mike utan att blinka med blicken på Cameron. Cam skrattar och sätter sig ner igen, fortfarande lika arg. "Din jävla fitta alltså." Säger han och tittar på Mike igen, som tittar ner i golvet. "Cam-" försöker jag men det är ingen idé, för när Cameron är arg så måste man låta honom vara, annars kan han bli farlig. "Siri, nej." Säger Mike och tar min hand.
"Jag sa till dig att om du vill leva i den kriminella världen så var det fine, så länge du aldrig drog in oss. Och nu så sitter vi här ändå, för att vi "måste". Jag måste ingenting, inte ett jävla skit. Något du måste är att gå till din jävla boss och berätta för honom att om han vill ha med mig så kommer det vara över min döda kropp. Fattaru det?!" Skriker Cameron och Mike trycker till min hand när Cameron säger min döda kropp. "Cam, om du vägrar vara med så kommer han döda dig. Fattar du det?" Försöker Mike och går till honom men han vänder sig om. Mike lägger sin hand försiktigt på Cams axel, något han alltid gjorde förut när Cameron var arg. "Brorsan, tror du att jag vill att du ska dö eller? Fan heller." Säger Mike och vänder Cam så att de står öga mot öga.
Jag ler lite när Mike drar in honom i en kram som varar i evigheter.
Men vad händer nu?