Känslosamma drömmar

Kapitel 1

Mamma! Han är död! skrek jag medan mamma stod i köket och lagade mat.

Vi rusade tillsammans till vardagsrummet, där låg han med slutna ögon, min pappa. Han var en fin och stilig pappa med ett bra jobb, han gillade det verkligen. Det där hände för tio år sedan, då var jag fyra år. När pappa dog så splittrades jag och mamma, då fattade inte jag vad som hände. Mamma tog nästan livet av sig, så nu ligger hon på psyket, för hon blev galen. Just nu bor jag hos min moster Agnes. Hon bor i Katrineholm, för tillfället, hon ska snart flytta till en mindre ort. Jag själv heter Ashley men kallas för Ash och är fjorton år gammal. Jag går i en skola i Katrineholm, den skolan är verkligen dålig, men som tur är, när vi flyttar så byter jag skola. Där satt jag inne på mitt rum, ensam, för jag har ju inga vänner, för alla på min skola är konstiga. Tillslut efter en stund så kom Agnes och sa att det var mat.

Ska det bli kul att flytta? Frågade Agnes, efter en lång stund av tystnad.

Jodå, svarade jag hastigt med munnen full av köttbullar.

Jag var tvungen att diska - igen. För Agnes måste ju sova middag. För hon har någon sjukdom. Jag är ganska rädd att hon också ska lämna mig, som min mamma gjorde - och pappa. Efter jag hade diskat så gick jag och la mig i min säng. När jag väl somnat vaknar jag igen av något konstigt ljud, från Agnes rum. Jag går sakta in och ser att hon sover, fast på något sätt hade blomkrukan med de röda rosorna ramlat ner, jag tänkte att jag tar hand om det senare. Jag gick till köket för att ta en kopp te, med jordgubbssmak vilket är den ända jag gillar. Såklart som vanligt så har vi inget te, eftersom att någon dricker cirka tio koppar te varje dag - titta inte på mig! Jag får väl gå till affären då. Jag gick till affären. Mitt mitt lockiga svarta hår hamnade hela tiden framför mitt ansikte i det blåsiga vädret. Jag gick in i affären och valde rätt te och sedan gick jag till kassan för att betala.

Jaha, då blir det 25 kronor! Sa kassörskan.

Hon såg ganska snäll ut. Nästan lite lik Agnes. Fast till skillnad från Agnes så hade kassörskan ljust lockigt hår, istället för brunt. Jag gav henne en tjuga och en tia. Och sedan fick jag fem kronor tillbaka. Jag gick tillbaka hem med min mobil framför ögonen, jag läser dagens nyheter, inget intressant så jag lägger ner mobilen i fickan igen. När jag kommer hem så sover fortfarande Agnes. Jag går in försiktigt och hon har varit vaken, det kan man se eftersom att hon har städat bort blomkrukan. Jag går in i köket tyst och gör ordning en kopp te till mig själv. Jag sätter mig vid köksbordet och tittar ut igenom det smutsiga fönstret. Det blåser fortfarande och nu så regnar det. Det är ganska mörkt ute just nu, även fast klockan bara är tre. Jag är trött och Agnes sover fortfarande. Jag går in till mitt rum och läser en bok. Efter en stund hör jag något i köket, jag går upp och tittar vad det är för något. Där ser jag Agnes i en svart morronrock och rufsigt hår. När hon väl ser mig så ler hon.

Vad länge jag sov, sa hon.

Ja, det gjorde du, svarade jag.

Jag gjorde ordning en kopp kaffe till Agnes och en smörgås, med skinka och ost. När jag gav henne den så försöker hon säga något.

Du, Ashley, jag vet inte hur jag ska säga det här, men... Din mamma mår jättedåligt nu och ligger på sjukhus, sa hon lite skrajset.

Jag svarade inte, jag kände att tårarna började komma, så jag sprang, till mitt rum och kom aldrig mer ut på resten av kvällen. På dagen efter så skulle vi hälsa på mamma på sjukhuset. Först så ville jag inte, men eftersom att hon är min mamma så måste jag ju. Det känns liksom att hon inte varit min mamma riktigt, för jag har bott med Agnes i snart elva år. Året gick långsamt, eftersom mamma inte mådde bra. Men när det väl gick fort så var det för jag glömt bort att mamma mådde dåligt. En dag väckte Agnes mig och sa att vi var tvungna att skynda oss. Så jag tog på mig kläderna och borstade tänderna sen så åkte vi.

Vart ska vi, frågade jag.

Till din mamma, på sjukhuset, svarade Agnes.

Vad är det med henne nu då, frågade jag fundersamt.

Hon är rejält sjuk nu, så vi måste vara där nästan hela dagen, svarade hon.

Man kunde se tårar i hennes ögon, tårar som betydde något. Vi satt helt tysta på vägen dit. När vi kom dit var vi tvungna att säga våra namn och sedan patientens namn, alltså mamma.

Audrey Schmidt, sa Agnes till kvinnan som satt i receptionen.

Jaha, och vad heter ni då, frågade hon.

Jag heter Agnes Klausen och det här är Ashley Schmidt, sa Agnes.

Ja, då får ni gå till rum 313, sa hon medan hon tittade på datorn.

Vi gick till rum 313 och där låg mamma, hon sov. Jag tittade på henne, jag kände att tårarna började komma. Efter en stund kom en läkare in i rummet och sa att vi skulle lämna rummet. Vi gick ut ur rummet och satte oss direkt utanför, på en bänk. Vi såg hur doktorer och personer sprang genom korridoren, det såg ut som att dom hade panik. Efter en kvart så kom läkaren tillbaka från rummet och sa att vi fick komma in igen. Vi gick in, nu var mamma vaken.

Hej Ashley, sa hon.

Hej, svarade jag.

Läkaren kom in igen och gav mamma mat.

Jag är hungrig, sa jag till Agnes.

Okej, då ska vi ta och äta lite, svarade hon.

Doktorn hörde vad vi sa och visade oss vart restaurangen fanns. Det var stort och det fanns så mycket att välja på jag tog en lasagne och en cola och Agnes tog en hamburgare och en ramlösa.

Det hände inte så mycket mer den veckan faktiskt, inget mer än att vi åkte till sjukhuset varje dag.