Perfekt(ish)

Psykologen

Jag satt där i det stora vita väntrummet på BUP och väntade på att min psykolog Jakob skulle komma. Mamma hade tvingat mig att börja gå dit sedan jag skrikit åt henne att jag inte valde att födas och att jag inte ville leva. Själv tycker jag att hon överdrev lite med att ringa BUP.

Jakob kom in i rummet och såg nästan förvånad ut över att jag satt där.
"Eh, hej May. Jag visste inte att du var här jag tror att vi har råkat dubbel boka tider, är det okej om du får en ny tid någon annan dag?" Sa han med sin jobbiga psykolog-röst.
"Ja det är väl okej" sa jag med lugn röst fast jag egentligen ville skrika att jag inte valt att komma hit.
"Jag ringer din mamma senare, hejdå"
Jag svarade inte eftersom att jag var redan på väg ut genom dörren som ledde ut i trapphuset. Jag rusade ner för trapporna och ut genom dörren.

Jag tänkte inte gå hem och höra mamma bråka med min storasyster, så jag tog upp mobilen och ringde Vera. Den enda som någonsin förstått mig, i alla fall lite. Jag trodde inte att det fanns någon som förstod hur det var jag. Efter tre signaler svarade hon.

"Hej" sa hon.
"Hej boo" svarade jag.
"Mår du bra? Du låter gladare än vanligt"
"Ja, BUP hade dubbel bokat så jag slapp sitta och svara på korkade frågor i en timme" svarade jag glatt.
"Haha det låter skönt, jag var tvungen att sitta kvar på resurs i 40 minuter efter att vi slutat bara för att jag skolkade från en lektion för att hjälpa någon 3:a att hitta till sitt korkade klassrum"
"Låter som att våra dagar varit minst lika bra. Men du asså jag tänkte att vi kanske kunde ses imorgon och göra nåt?" Frågade jag.
"Låter bra, jag är på. Jag måste gå men vi ses då"
"Ja, puss bye"
"Bye"

När jag äntligen bestämt mig för att ta tunnelbanan hem började jag gå mot stationen. Jag gick fram till spärren och blippade kortet, den öppnades inte.
"Helvete!" Sa jag tyst.
Det fanns inga pengar kvar och jag hade glömt plånboken hemma.
Jaha, tänkte jag. Det är väl bara att gå de tre stationerna hem då.