Jag och min bror var på sjukhuset. Det duggregnade och träden svajade i vinden. Vi satt i väntrummet och väntade på att vi skulle få komma in i rummet där mamma och pappa låg. En doktor kom och sa mitt namn. Jag kände hur tårarna rann ner på mina kinder. Där såg jag, mamma och pappa. Bara ligga där. Mamma hade kraften kvar att säga hej men pappa låg helt utslagen. Hur kunde det ha blivit såhär. Min perfekta värld hade rasat samman. Var det så här det skulle sluta. Utan föräldrar.
Besökstiden var slut och vi fick lov att lämna byggnaden. Utanför stod en taxi som skulle köra oss tillbaka till barnhemmet. Vi hade bott där i cirka två veckor men det var rena mardrömmen. Varje kväll låg jag och grät och det fanns ingen som kunde trösta mig. Min bror bodde på ett vandrarhem ett kvarter bort. Det var mycket bättre där men vi hade inte råd att bo där båda två. Föreståndaren hette Hedda och var den dummaste av all personal.
Varför hade hon fått jobb här. Hon passade inte alls för det här jobbet. Hur jag än bad om att få gå ut och leka på gården fick jag inte. Jag hade tydligen inte lyssnat och varit lydig. Mitt liv var bara skit. Inga vänner, ingen familj. Varför ska man då ha ett liv?
YOU ARE READING
Den gyllene fågeln
FantasyEn flicka tar livet av sig och kommer till en magisk värld där allt kan hända. Gott mot ont.
