Odödlig kärlek till mörkret (fortsätter inte)

Kapitel 6

Han skred långsamt mot mig,

-Sätt dig ner så ska jag förklara allt säger han...

-Så du menar att mina riktiga föräldrar är Apollon och din dotter? Och jag är inte dö utan i en koma? Frågar jag förtvivlat och allt han gör är att nicka med huvudet, då blir jag förbannad.

-Varför har jag inte fått redan på detta tidigare? Skriker jag åt honom som om det är hans fel för att sedan börja gråta.

-Om det är till någon hjälp så liknar du din mor förutom när det gäller dina ögon som du har ärvt av din far säger han och kramar om mig. Jag fällde en tår när jag hörde en bekant röst bakom mig.

-Gråt inte kära syster sa hon sorgset. Allt jag kunde göra var att stirra på hennes vackra mörkblonda hår och smaragdgröna ögon.

-Oceana? Frågade jag rädd för att hon skulle försvinna från mig igen.

-Ja Amaryllis, det är jag sa hon och kramade mig. När hon släppte mig igen så föll hon ihop av smärta.

-Vad händer? halv skrek jag mot Hades oroligt.

-Eran far har förbjudit henne att ha kroppslig kontakt med alla pågrund av att hon svek honom svarade han sorgset.

-Tyvärr kan du inte stanna här längre om du inte vill verkligen dö sa han helt plötsligt stressande.

-Va, är jag inte död redan? Frågade jag förvirrad

-Nej du ligger just nu bara i koma, men om du inte skyndar dig så gör du inte det mycket längre till sa han och puttade mig vidare mot en gräns jag inte hade sätt tidigare. Gränsen var vit med guld kant. Jag kollade bak till Oceana och såg att hon log sorgset samtidigt som en enstaka tår ran ner på kinden.

-Vi kommer att vänta på dig här! Ropade hon till mig innan jag gick igenom gränsen och allt vart vitt.