Odödlig kärlek till mörkret (fortsätter inte)

Kapitel 5

Amaryllis P.O.V

Det har gått nu en vecka sen jag träffade Deacon och det har gått 3 dagar sen jag lärde känna Katarina eller som jag kallade henne först, flickan med guldbrunt hår och grönbruna ögon. Katarina är 20 och Terri tycker att jag är dum när jag säger att det känns som om det inte är nått rätt med henne. Terri säger att jag känner bara så för att jag har tagit och sugit upp alla saker som min mamma hade sagt när hon mötte Katarina. Jag vet inte själv men jag hoppas och litar på Terri när hon säger att jag lyssnar bara för mycket på min mamma. Just nu sitter jag på sista lektionen innan skolan slutar för dagen och blir torterad av Crocker igen, medans hans lilla "ädelsten" Odletta sitter och ler nöjt för att idag var inte Deacon i skolan för att hjälpa mig. Som tur var kunde han inte ha mig hur länge som helst och snart ringde det ut. Jag släppte ut en suck av lättnad och gick mot ut gången där jag träffade Katarina som sa att hon hade hittat något "döfräckt" i skogen bakom mitt hus.

-I skogen? Frågade jag lite rädd för att jag inte riktigt hade kommit över min mardröm ännu. Hon nickade och drog iväg med mig dit.

-Så vad var det häftiga? Frågade jag när vi hade stannat.

-Detta sa hon och drog fram en dolk. Hon gick fram mot mig och skrattade ett rätt så läskigt skratt.

-Deacon tog i från mig min älskade så nu ska jag se till och göra det samma sa hon argt kollade på mig med mord i blicken.

-V..vvad har Deacon med att göra att du kommer med en dolk mot mig säger jag försiktigt och backar. Medans hon kommer mot mig säger hon i en viskning:

-Spring!

Självklart gör jag som hon säger och springer medan jag får en déja vú känsla att jag redan har gjort detta. Så jag springer och springer men kom aldrig bort från henne, när jag snubblar och när jag vänder mig om så är hon där. Jag skriker medans hon trycker sakta in dolken i magen på mig, för att sedan dra ut den lika långsamt. Hon torkade bort mitt blod för att sedan skära upp sin handled och trycka det mot min mun,

-Svälj! Svälj och du kommer att leva! Skriker hon argt. Jag lyssnar inte på henne men kan inte hindra från att lite av hennes blod sväljs och hon ler nöjt medan hon tar bort handleden och drar dolken över halsen på mig. Jag känner hur blod sprutar ut och tittar chockat på henne medans hon går iväg och lämnar mig för att dö. Men hon hinner inte långt fören hon vänder sig om och säger:

-Hälsa till Oceana från mig.

Allt jag kan göra är att undra hur hon kände Oceana innan allt ljus slocknar och jag vaknar upp i en öknen där jag ser en vacker ung (eller han såg iallafall ung ut) man.

-Vem är du och var är jag? Frågar jag rädd

-Jag heter Hades men du känner mig nog mera som morfar säger han och ler sorgset.

-D...dd.....du ä..är ju dödsguden säger jag förskräckt och kollar mig omkring livrädd.