"Hej" sa en röst till mig där jag satt ensam vid bordet i matsalen. Blicken som tidigare legat på telefonen lyftes nu och fann ingen annan än Felix. Jag höjde ögonbrynen. Vad fan gjorde han här?
"Eh hej?" svarade jag honom.
Han satte sig ner och började lugnt äta sin mat med min blick på sig.
"Vad gör du?" frågade jag rätt ut.
"Äter?" svarade han dumt.
"Jag menar, varför sitter du här? Du har ju ett dussin andra som skulle göra vad som helst för att sitta vid samma bord som dig" yttrade jag bara som svar till honom och nickade svagt åt ett bord där de satt ett tiotal andra elever som gång på gång tittade åt vårt håll eftersom Felix satt här.
"Äh de är bara tråkiga, du verkar mer intressant. Jag vill lära känna dig" svarade han enkelt.
"Men jag vill inte lära känna dig" sa jag kallt, för det är ju sant, jag vill inte lära känna honom.
"Jasså?" sa han och lutade sig bak i stolen.
"Ja och jag har en lektion jag måste vara på strax så hejdå" yttrade jag bara innan jag ställde mig upp och gick därifrån.
***
Va tycker ni ens om denna??
DU LÄSER
"Jag har aldrig varit bra på att hålla löften" -Foscar
FanfictionEn tår pågrund av att de mår bra nu medan jag mår dåligt. Otroligt dåligt. Varje dag är ett mörker där jag gör allt för att slippa känna smärtan. Jag önskar att jag nästa dag inte behöver leva.
