norrsken

hundra

"När jag var liten bodde jag med min mamma, pappa och storasyster. Det var ett paradis; vi bodde i ett gammalt hus utanför staden, precis vid en skog.

Torpet var vacker och hade gott om plats för oss barn att springa och leka på.

Trädgården var nog ändå det bästa.

Det var massor med gräsmark och rosenbuskar. Det doftade så ljuvligt varje gång rosorna slagit ut.

Det fanns massvis med gamla träd, som på något sätt bildade en mur av stammar till skogen, vilket gjorde att vi aldrig gick in dit och gick vilse.

Men det fanns mer träd, vissa träd som gav massvis med frukt, så mamma behövde aldrig handla det och det fanns vissa perfekta klätterträd.

Ett träd var det bästa.

Man kunde klättra upp ända i toppen och sköna sitt eller liggplatser var det gott om. Längst upp brukade jag och min syster sitta och titta på den vackra utsikten. Eller så satt vi och pratade.

Längre ner i trädet hade jag, min syster och pappa byggt en träkoja som vi ofta var i. Vi brukade spana på mamma och pappa.

De visste att vi tittade på de, men låtsades inte om det.

Jag och min syster var nära varandra. Riktigt nära.

Egentligen närmare än mamma och pappa.

Vi älskade varandra. Vi var de bästa vänner som lekte runt och hade roligt.

Min syster hjälpte mig alltid. Hon fanns alltid där för mig. Firade när det skulle firas, höll om mig när jag var ledsen, sa skämt för att jag skulle bli gladare.

Vi hade varandra och vi hade mamma och pappa.

När vi var äldre så flyttade vi från det gamla torpet och det var något av de mest smärtsamma jag gjort i hela mitt liv. Att få lämna allt det fantastiska, men också alla minnen.

Vi flyttade till en villa i ett villaområde.

Efter ett tag älskade vi det stället också.

En kväll" sa jag och svalde, "var det fest inne i stan och jag och min syster skulle dit. Vi var äldre då och höll forfarande i hop.

Festen var inte så rolig, så vi bestämde snabbt att köra hem igen.

Vi kivades lite om vem som skulle köra bilen, men det blev jag tillslut.

På vägen tillbaka lyckades jag på något sätt köra ner i diket. Bilen krossades och...min syster klarade sig inte."

Det var då jag märkte tårarna som rann nerför mina kinder.

"Jag fick jättesmå skador, men min syster...

Efter det som hände så sörjde jag, mamma och pappa i säkert ett halvår innan jag bestämde mig för att åka iväg ett tag. Jag ville bara komma bort från alla minnen och vila mig ett tag, så jag lämnade en lapp och åkte iväg.

Jag var borta i två veckor.

Då hade det blivit bättre.

Jag visste att min syster ville att jag inte skulle gråta och sakna henne hela tiden.

När jag kom hem... De låg i köket och lappen låg fortfarande på bordet.

De...hade begått självmord.

Om jag bara inte hade envisats om att köra bil den kvällen så skulle det inte hänt någon olycka, vi skulle inte varit olyckliga, jag hade inte behövt åkt i väg så mamma och pappa inte ville leva längre.

Allt är mitt fel.

Allt är mitt fel."