Jag har alltid gillat Håkan Hellström. Eller iallafall lite hela tiden. Eller jag har aldrig inte gillat honom...
Första gången jag fick upp ögonen för honom var på TV när "ta ingen skit" Grynet spelade Kom igen Lena vart o vartannat program (kändes det som). Jag trodde alltid han sjöng om min moster.. Men jag gillade hans musik från början, jag har alltid kunnat nynna på Känn ingen sorg utan att skämmas.
Jag kommer minnas mina år som tonåring som en halvkylig sommarkväll där solen gått mer och gatlyktorna lyser där jag och mina vänner går tillsammans, arm i arm och sjunger Valborg tills vi inte har någon röst kvar.
Det är därför jag vill se Håkan Hellström. För han har alltid varit en liten liten del av mitt liv. Vad du än säger, om att han inte kan sjunga och har konstiga låtar. Det är vad han betyder för mig och hur han alltid funnits där i ett litet litet hörn. Det är inte förrän nu på senare år jag verkligen börjat lyssna på hans texter och insett att så mycket där har hänt mig. Det blir plötsligt oundvikligt att vilja se honom sjunga framför mig, till mig, mot mig. Det finns ingen dröm som den.
DU LÄSER
100 saker att göra innan jag dör
RandomKort och gott 100 saker jag ska göra innan jag dör och varför Speglar nog vem jag vill vara och varför Vad jag vill göra och varför
