stay alive | h.s

kapitel 44

Zoes perspektiv.

Innan vi började närma oss Manchester fällde jag ner solskyddet och kollade mig i spegeln. Jag skulle träffa Harrys familj och det var min egen idé. Hjärtat slog nervöst. Jag visste inte ens varför jag hade föreslagit det. Harrys och min relation var ostabil. Vad skulle jag säga? Allting blev så förhastat och jag kunde inte säga att jag ångrade mig, för det gjorde jag inte. Att Harry hade gått med på det visade bara att det var mig han ville vara med och var seriös nog att presentera mig inför sin familj. Det fick mitt hjärta att slå ännu mer nervöst.

"På denna gata är det." sa Harry och svängde in på en mindre gata med villa efter villa efter varandra. Jag svalde hårt.

"Lugn, de kommer inte döda varken dig eller mig." skrattade han men jag märkte att han också var nervös. Han hade inte sagt så mycket de senaste två timmarna. Speciellt inte när vi började närma oss. Jag nickade bara kort, jag hade inget mer att säga. Jag hade bara en positiv bild av Harrys föräldrar, men det lugnade dock inte mina nerver.

"Jordan är också här. Två flugor i en smäll." sa Harry och flinade svagt. Jag hatade honom för att han sa så, som om det vore en sak man skulle klara av, ta sig igenom, när det egentligen var en sak man skulle se fram emot. Vilket jag gjorde, det var bara nervöst och impulsivt.

Jag torkade av handsvetten mot byxorna och följde efter Harry upp mot huset. Han knackade tre gånger på dörren och klev ett steg bakåt. Jag hade ofta tänkt på hur Harrys familj var. Skulle han vara lik sina föräldrar? Både till sättet och utseendet. Antagligen skulle han inte vara lik sin pappa till utseendet, eftersom det inte var hans biologiska.

Steg hördes inifrån huset innan låset vreds om och dörren öppnades. En kvinna med brunt, långt hår kollade nyfiket ut innan hon såg vem det var.

"Harry!" pep hon och kastade sig runt hans hals. Han skrattade men kramade mjukt tillbaka. Det kändes i hjärtat. Jag hade aldrig sett Harry på det här sättet. Så familjekär och älskad.

"Harry?" En äldre man kom gåendes i hallen med en yngre man i släptåg. Harrys mamma släppte taget om honom och log stort mot mannen. Jag stod tyst bredvid och försökte hindra leendet. Harry omfamnade mannen och jag mötte Harrys brors blick. De var lika, trots att de egentligen inte var riktiga bröder. Det värsta av allt var att han och Harry såg lika bra ut. Han såg ut som en yngre Orlando Bloom och jag fick känslan av att han hade krossat många hjärtan i sina dagar. Han tittade på mig och log med höjda ögonbryn. Jag log svagt tillbaka men stod skyddande bakom Harry. När de kramades tittade jag ner i marken för att slippa möta Jordans blick. Harrys mamma stod intill Jake och höll händerna för munnen för att dölja sin exalterade glädje. Harry vände sig mot mig och la handen på min ländrygg och sköt fram mig lite.

"Detta är Zoe, min flickvän." sa han med blicken fortfarande på mig. Jag visste inte ifall jag skulle skratta eller gråta. Vi hade aldrig pratat om det på det sättet, att vi är flickvän och pojkvän till varandra. Det hade bara blivit, det var bara vi. Men när han sa det, efter det som hade hänt, rakt framför sin familj så sprack det inuti mig. Han verkade så stolt och glad över att kunna presentera mig och just i det ögonblicket kunde jag förlåta honom för alla misstag han någonsin hade gjort.

"Flickvän? Det har du aldrig sagt något om!" pep hans mamma och tog båda sina händer om min när jag sträckte fram den. "Vad trevligt! Laura heter jag. Kom in." log hon och kramade om mig mjukt. Jag skrattade tyst och mötte Harrys blick när han gick förbi mig och in genom huset.

"Zoe." sa jag och log försiktigt när jag tog Harrys pappa i hand.

"Jake. Det var väl trevligt att Harry hade hittat någon. Hoppas du stannar." log han och blinkade skämtsamt. Jag skrattade tyst och tittade ner i marken för att dölja mitt leendet.

"Jordan, följ med in." Harrys bror tog ett friskt tag om min hand och la sedan sin hand på min axel och tryckte in mig genom dörren. Han var mer på än Harry. Framförallt tog han mer plats, visade sitt utrymme och lät ingen stoppa honom. Harry hade alltid alla ögon på sig, men jag hade en stark känsla av att Jordan hade minst lika många. Hans kroppsspråk visade att han var störst, bäst och vackrast och alla visste det. Han behövde inte visa det själv, det kom naturligt. Han var bara det, störst, bäst och vackrast.

"Ser man på. Det var på tiden brorsan." flinade Jordan och klappade Harry i ryggen. Harry himlade med ögonen och slog sig ner i soffan. Jag satte mig ner bredvid honom. Det kändes tryggast så.

"Jordan? Jake? Hjälper ni mig att bära fram detta?" ropade Laura från köket. Båda två vände och gick till köket. Jag var på väg att resa mig upp men Harry tog tag i min hand och drog ner mig i soffan igen.

"Sitt. Hon kommer bli galen om jag låter dig hjälpa till." sa han. Jag skrattade tyst och lutade mig fram och mötte hans läppar när jag visste att ingen såg. Han log, så där på gränsen till att han log med tänderna men att han verkligen försökte hålla tillbaka.

"Sa ju att de skulle tycka om dig." viskade han tyst. Han log och flyttade undan en hårslinga som ramlade ner i mitt ansikte när jag tittade ner på våra knän för att dölja leendet.

"Zoe! Berätta om dig, var är du ifrån? Var bor du? Hur träffades ni?" Laura kom in i TV rummet med en bricka i handen och Jake och Jordan i släptåg. Harry suckade tyst åt hennes exalterade frågor och böjde sig fram för att ta av kakorna hans mamma ställde fram på bordet. Jag knuffade diskret till hans knä med mitt för att få honom att sluta. Han lutade sig tillbaka i soffan igen och la upp armen på ryggstödet bakom mig. Jag försökte minnas alla frågor hon ställde utan att dröja på svaren.

"Jag är från London. Vi träffades på en fotoutställning, eller hur var det Harry?" frågade jag och vände mig mot honom. Han nickade sakta.

"Jo, så var det väl. Zoe var med i sommarhuset." berättade han.

"Det var verkligen jättefint där. Huset var underbart." sa jag och mötte Laura och Jakes blickar.

"Ja, visst är det." log Laura.

"Vad sysslar du med då?" Jordan var den som ställde frågan. Jag blev ställd av hans forskande och intensiva ögon på mig.

"Författare." svarade jag kort och harklade mig. Jag ville ljuga. Egentligen jobbade jag som förskollärare på en förskola tio minuter hemifrån mig. Jag skrev inte ner mina tankar och fantasi så att hela världen kunde läsa det. Blottade min själ totalt och tillät min sårbarhet att skyltas med. Han nickade kort, blicken en aning förvånad.

"Hon är grym. Dessutom är hon grym på att steka bacon. Hennes bacon är knapriga men inte torra. Som du Jake, du steker alltid bacon så att de blir torra. Hur lyckas man ens med det?" fnös Harry men ett stort flin spelades ut på hans läppar kort efteråt. Han märkte att jag inte ville prata om min karriär som sårbar och blottad författare.

"Dessutom kan hon allt om musikaler. Mamma, hon slår nästan dig. Ni kan tävla." fortsatte han.

"Åh, det tvivlar jag på." log hon men blinkade med ena ögat mot mig. Jag log varmt och lutade mig tillbaka i soffan så att Harrys och min axel hade kontakt. 

Ni har väl inte missat att jag finns på spotify? rosachoklad94 is the name! Spellistor för mina böcker finns, eller bara något att lyssna på ifall man behöver <3