kapitel 42

702 30 14
                                    

Zoes perspektiv.

Bara för att det hade hunnit bli augusti så hade det inte hunnit bli kallt. Jag skulle inte säga att det var stekande hett, men det var inte kyligt.

Det kändes annorlunda jämfört med när vi åkte till sommarhuset. Då var det ett färskt, moget äppleträd som man fick ta hur mycket som helst utav. Men nu var vi förbjuden frukt för varandra. Jag ville ha, massor, men det skulle vara självskadligt att kasta sig efter honom.

"Jag kan köra, du har kört hela dagen." sa jag och gäspade. Jag försökte dölja hur trött jag egentligen var, men det var svårt. Harry var också trött, om inte ännu tröttare, så jag var hela tiden vaken med blicken på vägen. Jag hade sovit i någon halvtimme tidigare, så jag hade i alla fall fått en paus.

"Nej, vi borde ändå stanna snart. Klockan är rätt så mycket." sa han och blickade ner på klockan. Den var närmare nio.

"Vi får nog köra en stund till i så fall, här finns varken matställen eller hotell att ta in på." sa jag. Vi var helt öde, det enda som fanns var skog, skog och lite mera skog. Ibland kunde lite ängar öppna upp sig, eller en sjö. Men just nu hade vi kört genom skog i vad som kändes flera timmar.

"Stanna Harry, du somnar snart. Jag kör sista biten, om vi inte hittar något sover vi i bilen och fortsätter imorgon. Det är bara till att fälla ner sätena. Vi kan äta mackorna jag gjorde, de kommer ändå bara bli dåliga annars." sa jag. Utan att protestera stannade han vid nästa anslutande skogsväg.

"Det ligger en sjö där framme, kör dit. Det blir ett bra picknickställe." sa jag och pekade in mot skogen. Ett par hundra meter fram skymtades vattenytan mellan trädstammarna. Harry parkerade bilen riktandes mot vattnet där träden speglades i. Det var vackert, öde och vackert.

Jag klev ur bilen och hämtade mackorna i bagaget. Luften var kyligare nu när solen hade gått ner bakom trädtopparna. Jag tog fram varsin tröja och gick fram till förarsätet.

"Kom, vi sätter oss på motorhuven." sa jag och log. Det var som när vi hade fått bensinstopp för ett par veckor sedan. Då åt vi pizzorna på motorhuven under solnedgången medan vi väntade på Gabriel.

"Det är så kallt." klagade han medan en gäspning motvilligt slank ur honom. Jag böjde mig fram för att knäppa loss hans säkerhetsbälte. Harrys andetag träffade rakt i min nacke och det kändes som om jag blev förlamad. Jag märkte hur Harry förändrades av min beröring. Hans andetag ökade häftigt och han la en hand på nedre delen av min rygg.

"Zoe." andades han. Jag vände mig mot honom, och han blev lätt röd i ansiktet. Mina bröst var i höjd med hans ansikte.

"Förlåt." mumlade jag generat. Han tog underläppen mellan sina tänder och suckade tyst. Våra fingrar flätades automatiskt ihop.

"Kom." Han drog bak sätet och drog in mig i bilen. Jag satte mig i hans knä, fortfarande med hans händer starkt kopplade ihop med mina. Efter en stund släppte han och la de på mina höfter.

"Du gör mig frustrerad." mumlade han och bet sig i läppen igen.

"Och du gör mig galen." andades jag och mötte hans hungriga läppar. Jag ville ha mer, mer, mer. Och även om jag fick mer, var det inte nog. Jag blev aldrig mätt på honom.

"Jag älskar dig." viskade han upphetsat mot mina läppar. Jag fortsatte att kyssa dem, och sedan ner på halsen. Jag drog av honom t-shriten. Sedan ner på bröstet, ner på hans tatuerade armar, ner på magen. Han la bak huvudet mot nackstödet och stönade tyst. Jag stängde igen dörren. Det var kallt, håret reste sig av både kyla och välbehag.

"Zoe?" Han mötte mina läppar igen, orden krossades mellan oss på ett älskvärt sätt.

"Mhm?"

"Jag älskar dig." upprepade han. Jag nickade kort, oj vad jag älskade honom också. Mitt hjärta gjorde ont, så hårt slog det för honom.

"Jag älskar dig." svarade jag i samma sekund som han satte sina läppar mot min hals. Bara den beröringen var chockerande.

"Harry." sa jag kort och svalde. Han nickade, men fortsatte bearbeta min hals med sina läppar. "Harry." sa jag igen. Desperatare än första gången. Han stannade upp och tittade på mig. Försiktigt la han ena handen runt mitt ansikte för att möta min blick. Hans ögon var oroliga, sökande efter något i mina.

"Mer." bad jag desperat. Han slappnade av. Med ivriga fingrar drog han mitt linne över huvudet på mig. Vi var mitt ute i skogen, ingen skulle se oss. Det var helt öde här men det var ändå en skräckblandad förtjusning. Våra läppar återförenades desperat. Det hade redan hunnit bli varmt i bilen, på bara ett par minuter. Mitt hjärta slog hej vilt. Men jag älskade det. Jag älskade hur han fick mig att känna mig så galen, så förälskad. Jag kände mig som en tonåring, så som jag gjorde för några år sedan och den hetaste killen gick förbi i korridoren. Den där ungdomskärleken. Alla små flirtar som egentligen inte betydde något, som aldrig skulle bli något i längden. Men man var ändå så satans förälskad. Hjärtat var vildare än vildast.

"Jag har aldrig känt såhär för någon förut." flämtade jag. Han svalde och skakade på huvudet.

"Inte jag heller." svarade han. Vid det laget hade rutorna immat igen. 

stay alive | h.sWhere stories live. Discover now