Spring...

Kapitel 1

Jag tänker ofta tillbaka på den kvällen. Den kvällen som förändrade mitt liv. Jag och min vackra yngre syster var ute i skogen. Tessan, som jag kallade henne, sprang omkring med sin stora vita hund som hoppade och viftade på svansen. "Kom och lek med mig Val" Sa hon. Jag minns det som om det var igår. Theres skuttade av lycka och hennes blå, glänsande hår licksom lyste i den gröna gamla skogen. "Kom och lek med mig Val"... Det var hennes sista ord. Meningen ekar fortfarande i mitt huvud när jag inte kan somna om kvällarna. Den varma mysiga skogen förvandlades till en läskig plats. Sally, Tessans hund, stannade plötsligt upp. Svansen slutade svänga och ersattes av ett dovt morrande. Kråkornas skrik blev allt mer påträngande. En flock duvor lyfte från ett träd och deras frenetiskt klapprande vingar ekade genom skogen. Tessans och min blick mötte varandras. Ingen han reagera för plötsligt for det en pil från ett snår och träffade Tessans mage med sådan kraft att hon kastades bakåt. Jag flämtade till och sprang mot min syster som snabbt föll ihop, Jag hann precis fånga henne och la varsamt hennes huvud i mitt knä. Tårarna reste sig snabbt i mina brännande ögon, allting blev sudding, men jag försökte hålla rösten stadig . Jag sa till min döende syster de lögner som ingen trodde på, att allting skulle bli bra, att far skulle komma och rädda henne, men båda visste att det var för sent. Hennes vackra, felfria ansikte förlorade sin färg och hennes toma ögon stirrade in i mina. Våra vita klänningar fick stora röda fläckar av hennes blod. "Therese" viskade jag, om och om igen. Men jag fick inget svar. Blodet steg i hennes mun och en droppe föll från ena mungipan. Någonstans långt borta hörde jag Sally skälla. Men ingenting fanns där, det var bara jag och min döda syster. Jag blev avbruten mitt i min sorg av att något kastades på mig. Långsamt lyfte jag huvudet och kollade runt omkring med suddig blick. Då såg jag det som jag fortfarande inte kan förstå mig på, min pilbåge. Den låg där på marken. Min blick drogs till Thereses mage, min pil. En ut av de pilar som jag gjort själv med fjädrar som glänste i blå-gröna färger. Jag torkade tårarna, som fortsatte rinna ner för mina kinder, och reste mig långsamt upp. För det fanns ingen logik i det som precis hänt. Jag tog upp min pilbåge och kollade in i snåret. För långsamt ersattes sorgen av en ilska som rev och slet inom mig. Sally slutade skälla och och dånet av en galloperande häst blev allt högre. Jag vände blicken och och såg en vit hingst komma närmre. Det var fars häst, han måste ha hört Sally. För far var inte en sådan kung som skickade soldater efters sina döttrar. Hans blick drogs till min döda syster bakom mig. Mitt huvud värkte av alla de tårar jag fällt och som långt ifrån var slut. Jag såg in i min fars ögon. Med rynkande ögonbryn och tårade ögon satt han långsamt av från hästen. På staplande ben gick han fram till henne och satte sig brevid. Jag snyftade stort och närmade mig långsamt. Och då såg han det, min pil i hennes mage och pilbågen i min hand. Han vände sig om och såg på mig, jag förväntade mig en utskällning utan des like och förberedde mig, men det som kom var värre. Tårarna rann ner för hanns kinder, och han kollade besviket på mig, inte arg, besviken. "Far, jag kan förkla-" "Vad har du gjort Tina?" avbröt han mig, inte arg, utan som en lugn suck. "Det är inte som det ser ut." Snyftade jag och tårarna gjorde allting sudigt för mig. Han vände sig om och kollade ner i flickans ansikte. Långsamt lyfte han handen och drog försiktigt ner hennes ögonlock. "Far, lyssna på mig, det var inte jag, jag svär vid de fem gudarna, jag..." Rösten sprack och jag förstod själv hur dumt det lät. Här stod jag med en syster som dödats av min pil och försöker skylla det på någon annan. Han suckade och släppte inte blicken från henne. "Far jag tror att någon vill sätta dit mig" sa jag tyst. "Det tror jag med, men det spelar ingen roll" Han lyfte blicken och kollade in i mina blodsprängda ögon. "Folket kommer att se deras framtida drottning som en mördare..." Sa han och kollade allvarligt mot mig. "Men de behöver inte veta hela sanningen" Snyftade jag, för jag förstod vart han ville komma. "Säg att arvingen dog av en sjukdom" Han svarade inte utan bara kollade på mig med sorgsen blick. "Nej...Nej jag vill inte!" Skrek jag. "Inte jag heller. "Far snälla jag ber dig, det måste finnas ett annat sätt" Sa jag med en så tyst röst att jag nästan viskade. Långt bort hörde vi hur soldater närmade sig. "Spring Tina, Spring här ifrån, de kommer arrestera dig och döda dig, och det finns inget jag kan göra" Jag snyfftade högt och sprang mot honom, in i hans armar, kramade om min älskade fader, och drog in den välbekanta lukten av Valmo och svett. "Jag älskar dig otroligt mycket min prinsessa"Jag grät änu högre när jag hörde hans sorgsna röst. "och jag dig" snyftade jag. Han nästa bände loss mitt grepp om hans hals när ljudet att hästarna kom farligt nära. "Fly Tina, du klarar det här" Jag reste mig upp och vacklade iväg. Stegen blev längre och till slut sprang jag.