Min mystiska pappa

Kapitel 2

Vi låg och kollade på fifty shades of grey när vi hörde den första knackningen. Den var ganska svag, men vi hörde den ändå. Det konstiga var att det bara var vi tre hemma, för Joe var på fest och mamma skulle sova över hos en kompis. Först så trodde vi att det var nån av oss, men när vi började blir rädda tvingade vi oss själva att gå upp från sängen (där vi satt), så vi kunde se att det inte var någon av oss. Men knackningarna blev bara starkare. Vad som först hade varit knaaaaack .... Knaaaaaack ... Knaaaaack ... Var nu KnackKnackKnackKnackKnack och det var väldigt obehagligt. Anton tog tag i min hand och jag tog tag i Amys. Knackningarna kom från ett rum vi brukade kalla "arbetsrummet", där fanns bara en bokhylla och ett litet skrivbord.
- H-har Joe ko-kommit hem? Viskade Amy stammande. Jag visste att det inte var Joe, för 1: Knackningarna lät allt utom mänskliga, 2: Jag kände Joe, han skulle aldrig göra något sådant och 3: Vad skulle han vinna på det? Ett gott skratt? Nej, det var inte likt Joe. Jag svalde hårt.
- Nej, viskade jag. Hon grep min hand hårdare och jag kände att jag skakade.
- Anton, vad ska vi göra?
- Vi kollar ... Viskade Anton tillbaka. Trots att jag vi anade att han skulle säga så blev vi väldigt rädda.
- Kom, sa han och vi följde med honom ut i korridoren.
- Vem ska ... Började Amy.
- Jag kan, sa Anton trots att jag visste att han var rädd.
- Jag följer med, sa jag långsamt till både min, Antons och Amys förvåning. Anton gick in och jag tätt efter honom. Då hörde jag plötsligt ett högt hjärtskärande skrik och sedan svartnade det för ögonen.