"BORTA?!" Utbrister hon och jag nickar ivrigt.
"JA!" Utbrister jag som om det vore uppenbart och mamma suckar.
"Felix vad fan menar du med att Oscar är borta?!" Utbrister hon och jag suckar irriterat.
"Han är inte på sitt rum och hans saker är borta!? Han har dragit?!" Utbrister jag och ser hur även pappa kommer in i köket, ser oförstående emot både mig och mamma.
"Vad är det som händer här?" Säger han försiktigt och jag suckar.
"Felix säger att Oscar är borta" säger mamma oroligt och pappa höjer på ögonbrynen.
"Enestad?" Säger han förvånat och jag skakar på huvudet. "Nej DIN SON!" Utbrister jag och börjar irriterat gå fram och tillbaka i köket.
"Varför skulle Oscar bara försvinna så?! Det är inte likt han!?" Utbrister jag och pappa suckar.
"Är du säker på att han försvunnit? Han kanske bara är hos någon kompis eller är hemma hos Omar?" Säger han i ett försök om att låta någorlunda vettig men jag bara fnyser åt honom.
"Hans rum är ju som rensat varför skulle han ta med sig allt viktigt till någon kompis!? Hör ni inte hur orimligt det låter?! Varför är det jag som ens reagerar på detta det är ER SON?!" Utbrister jag och mamma suckar.
"Felix lugna dig han mår säkert bra! Vi bara tar och ringer och-"
"Men tror du inte att jag redan försökt det mamma?!" Utbrister jag trött och slår mig ned vid matbordet. Börjat frusterat och irriterat trumma fingrarna emot bänkskivan.
Jag känner min bror, han tvekar oftast vid att göra stora grejer. Han är inte den som kommer på iden att dra ut och festa, han stannar hellre hemma och har filmkväll.
Hans mod har aldrig varit på topp som mitt, det har alltid varit han som varit blyg eller jag som fått putta i han ifrån bryggan när vi var små för att han inte vågade hoppa i, han velade alldeles för mycket. Själv kunde jag bara slänga mig i.
Jag förstår inte var han kan ha tagit vägen. Dessutom så förstår jag inte varför han helt utan förvarning bara skulle ta sina saker och dra, det längsta han rymt var till vår koja i skogen vi hade när han var 9. Han kom hem samma dag han stack då han vart för rädd.
"Va i hela?... Det saknas 3000 ifrån min plånbok?" Mumlar pappa plötsligt och nyfiket ser jag upp, märker hur han tagit upp plånboken. Mamma fnyser chockat och tar upp sin också, börjar bläddra i den.
"Jag saknar två?!?" Säger hon chockat och jag spärrar upp ögonen.
"Vänta här" mumlar jag tyst och springer upp för trapporna med en väldigt fart så att jag nästan snubblar in i Ogges rum. I Ogges rum är allt läskigt städat och tomt, vilket det aldrig brukar vara i vanliga fall. Alltid ligger hans dator och hörlurar på skrivbordet huller om buller blandat med skrivhäften, pennor och småsaker i allmänhet.
Men nu är skrivbordet skinande rent, inte en enda röra syns och allt står i ordning. Garderoben som alltid brukar vara öppen och som oftast brukar ha plagg utspridda över hela golvet och på alla tänkbara ställen där det går att hängas saker.
Nu är den stängd, golvet är fritt från kläder och inuti garderoben ligger plaggen han inte tagit med sig fint vikt eller upphängt. Sängen som oftast brukar ha täcket slängt över sig så som han gjort när han har 'bäddat' är nu fint lagt över sängen med kanten vikt och instoppad. Hela rummet känns annorlunda, det är bokstavligen som han flyttat ut därifrån.
Jag skakar smått på huvudet för att få fokus tillbaka, kollar mig ivrigt omkring efter det jag letar efter och ser det snabbt i bokhyllan. Snabbt går jag fram till sparrisen och skakar på den, kikar in i den. Tom. Precis som jag anat... Han har alltså tagit alla sina pengar också? Tänker han inte återvända någon gång?
