at the end of the road

Kapitel 1; kvävda andetag

Tårarna faller i takt med de sporadiskt fallande regndropparna som smattrar mot fönstret. Utanför syns bara den stora skogen som en gång hade varit grön. Men nu är den lika grå som allt annat. Det är som att den mulna himlen sugit ut färgen ur varenda liten partikel i hela världen. Allt är dystert och grått. *Precis som min själ*, tänker Mika och drar täcket över huvudet. Hon vill bara sjunka ner i marken och försvinna. All livsglädje försvann när hennes syster dog. De hade varit bästa vänner och hade berättat allt för varann. När hon hade varit ledsen hade Wilda alltid varit där och tröstat henne. Varje dag, varje timme, varje minut, till och med varje sekund hade de varit tillsammans. Bandet de hade var obrytbart. Det hade alltid varit Wilda och Mika. De hade alltid varit varandras andra halva. Men nu är det bara Mika. Helt ensam. Oförsvarad emot världen.
Hon håller andan och biter sig hårt i läppen, allt för att inte minnas, inte minnas den dagen då mamma ringde och berättade att leukemin hade vunnit. Inte minnas att Mika djupt inom sig redan hade anat att det skulle sluta så, så fort Wilda blev blek, tappade sitt hår och började sova över på sjukhuset allt oftare. Men hur mycket hon än försöker blockera minnena är de alltid starkare och sätter hänsynslöst klorna i henne. Wilda var ju så stark, hon kämpade ju så tappert. Varför vann cancern? Gav hon upp? Eller kände universum bara för att radera den mest godhjärtade människan ifrån världen?
Mika pressar ihop ögonlocken och drar in kvävda andetag. Klumpen i halsen tjocknar bara mer för varje sekund som går, varje tår som faller.
Wildas leende, som alltid var lika synliga i hennes havsblå ögon, är det sista som flimrar förbi Mikas medvetande innan hon gråter sig själv till sömns.

"Mikaela?", hennes pappas vänliga röst väcker henne. Hon öppnar ögonen men svarar inte.
"Gumman, vill du ha lite kvällsmat?"
"Inte hungrig", mumlar Mika och vänder på sig.
"Vi har köpt pizza", säger hennes mammas röst.
"Hawaii, din favorit"
Mika känner ett styng av sorg i bröstet. Det är inte hennes favorit, det är Wildas favorit, eller det var Wildas favorit. Mika svarar inte, utan sjunker bara längre ner under täcket. Hennes mamma och pappa ger upp försöken att få upp henne. Mika ligger bara kvar i sängen och stirrar upp i taket. Hennes blick växlar mellan att vara fokuserad och ofokuserad, som på en kamera. Men tillslut blir allt bara suddigt. Ett grått töcken som bara existerar. Imorgon är det den sista dagen av sommarlovet. Sista dagen Mika bara kan ligga i sin säng och låtsas att hon inte finns. Det känns som om en kniv sakta kör ner sin skarpa egg i hennes hjärta och vrider om ett helt varv när hon tänker på att när sommarlovet började fanns det två tvillingar, nu finns det bara en.
Tårarna, klumpen, sorgen och minnena är tillbaka, och de samarbetar allihop för att kväva henne. Men hon kämpar inte emot längre, utan välkomnar dem, för så länge de kopplar bort henne, slipper Wildas blonda lockar, havsblå ögon, vackra leende och hjärtskärande skratt inte hemsöka henne längre.

~ fortsättning följer ~