Skol natten

Reaktionerna

Filippas perspektiv

Jag vaknade av att jag låg på det iskalla skolgolvet.  Några elever gick utanför dörren och snackade om spel.
Jag blinkade och såg en bild på mig som var sönder riven på golvet, det stod RIP. Jag reste på mig och började gå ut i korridoren, skolan hade redan slutat, det var bara barn som gick på fritids kvar. Jag började få upp bilder i huvudet från den kvällen jag och Tiffany gick runt på skolan, och om hur mörkt det var. Men så fort jag tänker på Tiffany vill jag bara skrika. Hon hade låtsas som ingenting, hon hade ljugit för alla och sagt att vi tappade bort varandra den kvällen.
Sedan tar hon min pojkvän. "Usch" tänkte jag och ruskade om mina axlar.
Jag började gå hemåt.

Jag knackade på dörren och min mamma öppnade.
Mamma skrek högt, antingen av lycka och rädsla. Hon brast ut i tårar och kramade om mig. Pappa kom springandes bakom henne och kramade om mig hårt, mina syskon kom också. Alla frågade vad som hade hänt, men jag kunde ju inte säga att ett spöke hade låst in mig, även om det var så. Jag svarade inte men rätt som det var kom MASSOR av fotografer, läkare, poliser, pressen, tidningar och tv.
Jag orkar verkligen inte, jag har aldrig gillat uppmärksamhet och kommer aldrig gilla det heller.
Alla satt runt mig med stora kameror och mikrofoner. Jag började svettas och jag orkade inte mer.
-Men Filippa svara på frågan, var den en man eller kvinna som kidnappade dig? Vet du var du var? Hur såg personen ut? Hur lång var personen? Misshandlade dem dig? Hände det något sorts övergrepp? Sa en kvinna med en mikrofon som hon nästan tryckte in i min mun.
- men varför bryr ni er? Sa jag och slet mig loss.
Jag reste mig och gick ut ur köket.
-Vart ska du gumman? Sa mamma med en glimt oro i ögonen.
- Toaletten, eh, japp! Sa jag och gick ut i hallen och slet på mig skorna och tog min jacka och gick ut.
Vad höll jag på med?
Jag kände bara att jag vill ifrån allting.
Någon i trappan sprang bakom mig, det var poliserna.
- Stanna Filippa!! Vi vill bara hjälpa dig, och sätta fast personen som tog dig! Skrek dem bakom mig.
Jag fortsatte springa, min puls ökade och nu var jag ute på gatan, jag kutade in på en annan gata och såg massor av folk som kom mötandes som tittade chockat bak på mig, men jag ignorerade dem, jag bara fortsatte springa.
Jag kutade, jag visste inte vart jag var påväg, hela landet visste ju typ vem jag var "14 åringen försvunnen, förmodligen död".
Jag sprang in på en gata, jag kände igen gatan men kommer inte ihåg varför.
Jag sprang in i ett stort hyreshus och jag ställde mig i trappuppgången bara för att andas ut typ.
Då hörde jag hur någon kom ner för trapporna. Plötsligt kunde jag se vem det var... JONTE!! Det är ju hans hus!!!
Han hoppade till, han hade ett kuvert i handen.
- Vad gör du här!? Sa han och höjde på ögonbrynen.
Jag visste inte hur jag skulle svara.
- Oj, alltså jag visste inte att du bodde här, men vi borde nog snacka! Sa jag och tog ett steg fram.
Jag ville liksom lösa allting med honom, och han måste förstå att Tiffany ljuger för honom.
- Jag hinner inte snacka, jag är med Tiffany, jag kom bara ner för att lämna ett brev till grannen, Sa Jonte och drog fingrarna genom sitt mörka tjocka hår.
Jag kände hur mitt hjärta krossades.
- Skit samma, Sa jag och började gå därifrån.
Jag kände hur han stirrade på mig bakifrån...

________________________________________________________
Vad tyckte ni om detta kapitlet? Det är faktiskt första gången jag skriver ett kapitel på datorn! Tyckte ni jag skrev bättre nu eller innan? Skriv i kommentarerna ;)