2.

833 71 9
                                    

"Hej" han lämnar en snabb kyss mot min panna i samband med hälsningsfrasen och jag suckar något åt den monotona tonen i hans röst.

"Hej" hälsar jag tillbaka och våra läppar möts i en kyss. Men det är inte en kyss som uttrycker den kärlek vi känner för varandra. Det är en kyss som går på rutin. Varenda gång vi ses utdelas den och numera är det inte ens känsla bakom den.

Jag iakttar trött hur Oscar slår sig ner i soffan och uttråkat börjar att bläddra mellan kanalerna på tvn. Jag slår mig ner bredvid honom och suckar ljudligt för att fånga upp hans uppmärksamhet men han fortsätter stint att stirra in i tv skärmen och jag korsar armarna över bröstet.

"Oscar seriöst" får jag ur mig med en irriterad stämma och han blickar över på mig med en trött blick.

"Vad?" Yttrar han hårt och jag himlar något med ögonen samtidigt som jag tar fjärrkontrollen ur hans hand och stänger av tvn vilket får honom att irriterat blicka över på mig.

"Kan du göra något annat än glo på den jävla tvn?" Fräser jag fram och hans blick mörknar något över mina ord.

Med frustrerade rörelser ställer han sig upp från soffan och rör sig in mot köket vilket gör mig fullständigt förbannad. För han beter sig så respektlöst. Han ska inte tro att han bara kan lämna mig mitt under ett samtal. Så med frustrerade rörelser följer jag efter honom in i köket och slår frustrerat ut med armarna när han vänder sig mot mig och möter min blick.

"Du är så jävla respektlös! Jag är din fucking pojkvän och du påstår att du älskar mig, då kan du fan inte behandla mig som skit!" Fräser jag fram med en hög röst och ilskan blixtrar förbi i hans ögon.

"Det är ju du som alltid börjar bråka om små obetydliga skitsaker! Snälla nån Felix, du beter dig så barnsligt!" Fräser han argt ur sig och jag knuffar till honom så att han dunsar in i kylskåpet och hans ögon skjuter ilskna blickar åt mitt håll.

"Beter jag mig barnsligt?! Oscar för i helvete, jag är den enda som faktiskt försöker rädda det här jävla förhållandet" skriker jag fram och han ryggar tillbaka en aning över min högljudda röst innan han argt knuffar till mig att jag stapplar några steg bakåt.

"Det är ju du som gör att vi bråkar från första början!! Är det så du väljer att rädda förhållandet?! Genom att börja bråka om varenda liten skitsak som egentligen inte ens är ett problem?" Skriker han tillbaka och jag ska precis ryta till igen när Ogge avbryter oss.

"Grabbar för i helvete?! Omar har haft en tuff natt och det blir inte bättre av att ni står här nere och skriker på varandra! Ska ni bråka, ta det någon annanstans för Omar behöver inte mer bråk och skrik i sitt liv" fräser han ur sig med en bestämd ton och ilskan rinner av mig. Jag blickar över på Oscar som möter min blick med samma skyldiga blick som jag själv besitter.

"Förlåt" mumlar vi båda fram i en synkad, skyldig ton och Ogge suckar och skakar lite på huvudet åt oss.

"Det är inte mig ni borde be om ursäkt till" yttrar han och vi båda möter varandras blickar igen innan Ogge ger oss varsin sista blick och sedan försvinner tillbaka uppför trappan för att troligtvis krypa tillbaka ner i sängen där Omar väntar.

Så fort han försvunnit och tystnaden lägger sig över oss så möter jag Oscars blick och suckar lite.

"Förlåt" får jag ur mig och han skakar lite på huvudet innan han sträcker ut handen för att grabba tag om min handled och dra mig mot sig.

"Nej förlåt mig, varför måste vi bråka hela tiden?" Yttrar han aningen sorgset och jag suckar innan jag rycker på axlarna innan jag sträcker lite på halsen så att jag når hans läppar.

Vi möts i en kyss och jag slappnar av i hans famn. För iallafall för nu är dramat över för den här gången.

Run away | Foscar & OgmarDär berättelser lever. Upptäck nu