12 år och gift

Kapitel 11. Tiden är inne

Inlägg:25/6-15
Idag så kommer jag att skriva om det som förstör mitt liv för alltid

Jag vaknar upp i min säng på Troppnäsgatan som alltid men idag så är det annorlunda ifrån det brukar för idag så ska jag gifta mig. Bara nu när jag tänker på det så börjar mitt hjärta slå hårdare och hårdare det känns nästan som om det ska hoppa ut ur min bröstkorg. Jag kliver upp ur sängen och tar på mig mina träningskläder och ställer min framför den stora vita spegeln. Den räda blicken växer och blir som ett stort universum eller snarare det känns som det men, när jag ser mig själv så här i spegeln så vågar jag inte tänka på framtiden, jag ser bara min rädsla.

Jag stänger min dörr till sovrummet innan jag går ner för trapporna till nedervåningen. När jag kommer till nedervåningen så går jag in till köket där mamma sitter. Hon säger helt förvånat ska du träna, det har du ju inte gjort på hela sommaren men det är väll dina nerver som är nervösa inför brällopet så du får väll ut och springa så blir det lit bättre. Jag mumlar till svars till mamma sedan tar ett glas vatten inan jag går ut och springer.

Jag springer genom skogen och jag känner varje fotsteg jag tar i det fuktiga gräset. Mitt hjärt slår hårdare oh hårdare, jag känner kraften gå ut ur min kropp men det är ändå härligt på något konstigt sätt. Jag tar ett djupt andetag när jag springer genom dem täta träden. Jag stannar tvärt och jag sätter mig på den stora stenen precis bredvid mig.
Denna här platsen mins jag sedan jag var liten, jag minns när jag och mamma gick hit för jag ville veta vart mitten av skogen fanns där vi borde. Nu sitter jag på samma sten som jag och mamma satt på men nu är det en annan tid på handling. Jag älskade mitt liv när vi gick hit med mamma men nu hattar jag det. Ett djupt andetag tar jag igen och jag ser en fluga flyga förbi. Jag ställer mig upp på stenen som jag sitter på och jag tar ett djupt andetag så djupt så det känns nästan som mina lungor ska sprika, men jag bevarar luften och andas inte ut. Luften inom mig vill komma ut på något sätt en det tillåter jag inte, den ska få komma ut när tiden är inte. Klockan slår 09:00 Nu, nu är tiden inne. Jag öppnar munnen långsamt men jag andas inte ut, munnen står vid öppen nu och jag släpper ut det med ett skrik. Jag skriker för all smarta och all jobbigt även allt ont som finns i mitt liv ljust nu. När mitt skrik har tonats ner så tar jag ett hopp ifrån stenen. Jag vill inte gå hem men jag vet att jag måste så jag tar ett steg mot mitt hem och nu börjar jag springa hemåt. Nu när jag springer så känner jag allt jobbigt släppa ur min kropp så nu är jag lugn.

Jag stå nu utanför mitt hus vid grinden och jag öppnar den långsamt och jag går in genom ytterdörren. Mamma står i hallen och säger " skynda vi ska vara i kyrkan snart". Jag springer in i duschen och sedan så klär jag på mig min bröllopsklänning och självklart skorna, sedan så skyndar jag mig ner till hallen där mamma och pappa väntar.
Vi går ut och sätter oss i bilan och mamma kör oss till kyrkan.

Nu sitter jag i kyrkan och hela jag är klar, min uppsägning är helt klar och kläderna är på.
Om 5 min så ska jag och Björn stå vid altaret i kyrkan. Det känt fruktansvärt och jag vill bara sjunka ner i bänken och försvinna för alltid. Nu hör jag prästen säga och jag ställer mig upp utan att egentligen veta om det och går till björ utanför kyrkans stora portar och väntar tills sången börjar spela. När kyrkklockorna börjar slå så börjar musiken strax därefter och vi går in. När jag väll står där drt ät då som jag börjar förstå att vi ska gista oss nu för alla. Jag vill bara gråta, springa där ifrån och skrika så högt så jupiter hör det. Men jag vet att allt som jag vill göra kan jag inte. Jag hör prästen säga en massor om vad vårat äktenskap ska symbolisera och att vi borde känna oss lyckliga att vi har varandra. Med det som han säger det är hela motsatsen som jag känner. Nu närmar det sig slutet prästen säger tager du denna Björn Nills stig Svensson och jag känner allt mitt hopp bara försvinna.  Det är då det händer när jag precis börjat att säga ja men det hinner alldrig komma fram och bildas ett ord.
I samma sekund då skriker Simon, JA Simon skriker NEJ!! Jag tittar endast på han med en förvånad blick. Det var en blick som var glad att han var här men ändå en blick som var ifrågasättande varför han är här. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera på hans ankomst. Jag känner prästens han på min axel och han frågar om jag är okej och jag nickar.
Inget svar kommer fram och jag börjar bara gå mot Simon. Björn går efter och pratar med mig men jag hör inte vad han säger jag hör endast mummel. Jag tar Simons hand och börjar gå mot utgången. Björn skriker till mig att stanna och att jag inte bara kan göra så här och gå ifrån vårat egna bröllop. Jag vänder mig om och står där en stund tills jag säger Björn jag har alldrig vallt att gifta mig med dig det var mina föräldrar och jag gifter mig hälldre med ett slumer än med dig. Jag ger hono min ring förlåvnings ring pch börjar gå ut ifrån Kyrkan. Innan alla dörara har stängts så ser jag att alla ställer sig ifrån kyrkbänkarna och börjar prata och ifråga sätta situationens. Portarna stängs till Kyrkan och jag känner endast en stor frihet i mitt bröst men jag kommer däremot inte känna den länge till.