Black Side Of The Moon

Kap 2. Rymden

Bara så att ni vet är detta en Science Fiction och då är det en värld som inte finns på riktigt. Om ni tycker att jag skriver fel eller att det inte är så på riktigt är det därför.
När de tänker till varandra skriver jag första bokstaven i namnen för att veta vem som tänker.
Vi sköts upp och iväg till rymden...
***
Det gick så fort och hela farkosten som heter Shining skakade, mina kinder dallrade och jag tittade rakt fram, ut genom fönstret och såg hur det blev ljusare ju längre upp vi kom, trycket blev så högt att jag mådde illa.
Vi fick mer och mer fart och när vi var tillräckligt nära atmosfären skulle Clara trycka på en stor röd knapp för att få extra fart.
Kom igen nu Clara, tryck.
Clara satt bara och stirrade rakt fram, hon var helt medvetslös.
Vi var riktigt nära atmosfären och om ingen tryckte nu skulle hela Shining och vi exploderas.
Det sprakade till i radion och en röst kom fram: Tryck på knappen nu...
Min skakande hand letade sig fram till knappen och med stor vilja och lite kraft tryckte jag på knappen och vi flög i all världens fart ut i rymden.
***
Allt blev stilla och tyst ända tills...
Det kom en stor sten farande ganska långt bort och var påväg rakt mot jorden!!
"Hallå, det kommer en sten farande mot jorden. Vi måste stoppa den" skrek jag till de andra.
Varför kommer farliga saker så snabbt, vi har ju precis kommit hit. David och jag klädde snabbt på oss rymddräkterna över de vita dräkterna, Edvin hjälpt oss med att fixa alla slangar och en liten spruta i nacken så att vi kunde tänka till varandra, det tog en liten stund därför tog jag min lilla dagliga tankestund:
Allt har blivit så annorlunda sen jag föddes, 2050. Massor av nya tekniker och kunskap, nya mackapärer. En väldigt onödig mackapär är nog bjällran som plingade av sig själv.
Tänk att någon uppfinner en bjällra när hela klimatkatastrofen är igång.
"Hallå, Izzy. Jag är klar , ni måste skynda er nu" sa Edvin till mig lite irriterad för att jag bara stod där.
"Okej okej, jag ska"
Min blick söktes till stenen, den var riktigt nära nu. Jag la mig i u-röret (utskjutnings-röret) och kände hur luckan stängdes om mig.
Det blev helt svart även om det var vita väggar i röret. Det kom ett pip, ett hårt snöre fastnade på min högra fot, två pip, tre pip och sedan bar det iväg ut i rymden och tyngdlösheten.
I - Hör du mig David?
D - Jag har dig, hör du mig?
I - Japp, klart och tydligt.
E - Jag har också kopplat in mig nu, så här ska ni få i stenen i en bana runt jorden istället för mot: Ser ni den lilla mörka fläcken på stenen, ni ska använda motorn på era skor för att putta bort den. Uppfattat?
I, D - Uppfattat!
Jag styrde mig framåt och runt för att vara på rätt plats när stenen kom, David gjorde samma sak. Meteoren kom närmare och närmare. Hela jag skakade av rädsla när jag tryckte med av kraft jag hade för att få den att försvinna.
I - Kom ingen vi klarar det. Jag han inte ens tänka klart fören David puffades bort av all kraft.
D - Förlåt, det var inte meningen... Du kommer att klara det, det vet jag.
I - Jag klider med fötterna på stenen, hjäl...
Jag han inte tänka klart fören meteorens kraft överföll mig, jag föll neråt.
Min blick fastnade på mörkret där nere, oändligheten...
Idag blev jag inte så nöjd med kapitlet...
Förlåt för att allt händer så fort, kommer inte vara så hela tiden☺️☺️
God jul🎅🏽🎅🏽