~♡Ta mig hem♡~

24

Zayns pov

"Vad sa du precis?!"
Jag tittade chockat på henne och hela hon var lik blek.

"J-jag hör-rde vad d-d-du tänkte..." Stammade hon ut fortfarande förstenad. Läraren avbröt oss och gav oss provet. Channels penna rörde sig i hundra nittio för att bli klar så snabbt det gick. Jag sprang snabbt fram till katedern och slängde fram pappret.

"Du var snabb idag, mr Malik" mumlade hon och började rätta provet. Jag fattade inte grejen med att kalla en för ens efternamnen det var säkert en lärar grej?
Channel rusade fram och slängde pappret i ansiktet på henne och vi båda sprang ut på skolgården.

"Hur kunde du läsa mina tankar?!" Skrek jag ut i ansikte på henne.

"Det var lite mummel i början och sen kom det sim en flytande mening" Sa hon hastigt och kollade stressat runtomkring. Hon är den rätta och nu behövde vi bara hitta bron.

"Lönn-lövs inristningen" mumlade hon.

"Vad sa du?!"Frågade jag chockat. Vad menar hon med Lönn-lövs inristningen?

"Det stod i dagboken" mumlade hon ointresserad. Vad var fel på henne? Var hon sur?

"Varför sa du det inte innan?!" Skrek jag stressat och viftade med händerna. Hon mötte inte ens min blick. Hon var fast frusen i en värld som inte existerade och hon rörde inte en min. Jag tog tag i hennes axlar och skakade om henne men hon visade ingen uppmärksamhet.

"Vad är det för fel på dig? Du verkar helt död!" Sa jag iriterrat och försökte möta hennes blick.

"Jag borde nog gå, jag mår nog inte så bra..."Mumlade hon och började gå mot någon random riktning. Jag gick ifatt henne och tog tag i hennes hand för att stanna henne.

"Mår du bra?! Säg något!" Ropade jag ut och drog henne mot mig. Hennes ögon var döda och hon hade inte blinkat på jätte länge. Ögonen hade tappat färg och var nästan gråa. Helt plötsligt föll hon ihop på marken och låg livlös. Jag slängde mig ner bredvid henne. Och försökte få liv i henne.

"Jag m-..." Mumlade hon ut och man hörde inte vad hon sa. Hon reste sig tvärt och började gå iväg från skolgården. Hon betede sig som om hon vore påverkad av någon substans eller alkohol, men gick helt stelt. Jag tog tag i Channels handled och fick henne att stå stilla. Hon vände blicken långsamt mot mig och mumlade ut något på ett annat språk. Vad har hänt?! Något är allvarligt fel och hon kommer att skada sig i detta skicket.

"Låt oss alla dö..." Mumlade hon hypnotiserad. Vad menade hon med att alla skulle dö? Hela min hand frös till när jag kände av hennes låga temperatur och jag drog hastigt tillbaka min frusna hand. Vart gick hon? Vi började komma längre och lägre från skolan och kom fram till en skog. Jag viste inte vilken skog då hela Sliver-ville var omringat av den.

Channel snubblade över massor av olika stenar men hon tappade aldrig balansen. Det hade bara gått 30 minuter och solen hade redan fallit nedanför horisonten och en måne tittade fram. Fullmåne. Hennes fotspår frös till is och en is-ig gång bildades efter henne. Den lilla gången glittrade i olika kristaller som speglades i månljuset. Vi kom fram till en äng där det rann en liten å. Den var smalare än förra gången och på andra sidan fans det inte ett ända träd. Istället en likadan äng med högt gult gräs.

"Offra ett liv för ett annat..." Mumlade hon och högg sin hand ner i marken och tog fram ett spetsigt föremål. Den smutsig och täkt med lera. Handtaget var i elfenben och små klara kristaller glittrade. Kniven från Asgons förbannelse. Med ett litet snitt och en liten droppe var man död på någon sekund och man skänkte sitt liv åt att Asgon skulle återupplivas. Om han återuppstod skulle det vara slut på Channel och alla i den mänskliga världen. Hennes blick var livlös och hon fokuserade inte ens blicken åt mitt håll. Irisarna var bleka och färglösa och hon såg ut som något från en skräck film. Jag backade försiktiga steg och höll fram händerna som försvar. Nu var jag verkligen rädd och mitt liv lades på en försvarslös flickas axlar som inte ens viste vad hon utförde för handlingar.

En kniv
En flicka
En pojke
En oder
Ett liv.

Detta var en av prövningarna som hon tvingade utföra och hon hade inte lärt sig att hantera motståndet och var på väg att förstöra denna värld.

"När blodet droppar livet tas"
"När månen spegla Lila skena"
"När blodet droppar Lila hoppar..."

Mumlade hon hon och gick sakta mot mig. Jag sneglade bakåt och såg att jag backade emot ett stup.
"När blodet droppar Lila hoppar?" Hon kommer att hopa ner från stupet efter att hon skär halsen av mig?! Marken bakom mig började sakta flana bort och bildade en ström som gick runt och runt i oändlighet. I mitten speglades ett starkt ljus som tindrade. Varje sekund kändes som timmar och jag kunde inget annat än att se vart jag gick så att jag inte föll ner i min död.

Det var ca 20 meter kvar till kanten och jag sneglade snabbt tillbaka för att se om jag skulle klara mig. Ljuset lös starkare och jag kände hur marken skakade. Jag skulle precis vända blicken tillbaka till Channel och spärrade chockar upp ögonen. Hennes hår hade färgats lila och hängde i vilda vågor över axlarna. Hennes Irisarna var helt svarta och speglade det färgstarka ljuset. Armar och ben var täckta i guldiga krumi-lurer och hon slängde sig hastigt mot mig. Jag hann flytta mig åt sidan men hon var inte medveten av min handling och hann inte stanna.

Hon vinglade vid kanten och mumlade den sista meningen:
...
...

"Blodet droppa ~ Lila hoppa..."

___________________________

Dun Dun DUN!!!

Oh majgad!!! Det tog jätte läge att skriva detta kapitlet och jag hoppas att alla ni babes blev nöjda!!!

Jag har längtat efter att döda någon men nu KANSKE dör någon...

Jag sitter här och pissar ner mig rejält!!! Vad kommer att hända med henne?!

(P.S: jag kom på det där "Lila hoppar" grejen själv!)

//Stasia ❤