Punkten kopplad till helvetet

Kapitel III

Som vanligt vaknar jag först, och bestämmer mig idag för att ta ett svalt och skönt morgondopp i den klara sjön. Vattnet i just Liljesjön är så klart och fint så man ser botten, även om man är ute på mitten av sjön. Jag packar upp min turkosa bikini med rosa ränder på ur väskan. Den är alldeles ny, jag köpte den bara för någon dag sen. Jag vågar byta om mitt här på golvet nu, för jag vet att Jeppe, Michelle, Sandra och Martin inte vaknar på ett bra tag, minst två timmar till sover dem. Jag tassar ut mot hallen, och låser upp, och går ut ur dörren. En varm, skön sommarvind omsluter mig. Jag går över gräsmattan som har beslagtagits av flera klara små daggdroppar. Det här är sommar, enligt mig.
Mina fötter skapar spår av sig i det klara, svala gräset ner till bryggan. Handduken glider av mig, och jag doppar en tå i vattnet för att känna på det. Alldeles perfekt. En frisk, sval temperatur, men ändå inte för kall. Att sjunka ner i det här vattnet är inget att säga nej till, så jag glider långsamt ner från bryggan, ner i det klara vattnet. Till och med huvudet doppar jag.
Jag kanske kan simma ut till bojen och tillbaka, och sen gå upp till bryggan. Med långa armtag glider jag ut mot den röda, gamla och spräckliga båtbojen som ligger och flyter på det blickstilla vattnet, inga vågor eller brisveck alls. Det blir ränder som långsamt tonar ut bakom mig. Det känns jättehärligt att få lite tid för mig själv. När jag vänder om runt båtbojen så ser jag att Sandra gått ut på gården för att titta på. Det förvånar mig, för hon är alltid morgontrött. Hennes långa mörka hår fladdrar i den otroligt svaga vinden. Det är knappt så att det ser ut som henne. Jag ler stort så att hon ska se. Hon verkar inte se, så när jag kommer fram till där jag bottnar så vinkar jag. Men hon vinkar fortfarande inte tillbaka. Sen förstår jag inte hur hon vågar gå ut på gården i bara underkläder.
-Sandra? Ropar jag och vadar upp på stranden. Den ljumna sanden fastnar på mina fötter när jag går upp mot gräset. Jag gnider av fötterna och kollar upp igen. Det ser ut som att hon kommit närmare. Varför beter hon sig konstigt? På det här avståndet ser det knappt ut som Sandra, och jag blir nästan rädd. Jag tar mod till mig och ropar hennes namn igen, men då vänder hon bara på sig och går in i skogen.
-Stanna, du kan gå vilse! Ropar jag förtvivlat och går snabbt efter. Hon verkar inte alls vara så medveten om vad hon gör. Hon börjar springa, och accelererar ju närmare jag kommer. Till slut orkar jag inte springa mer när hon nästan springer omänskligt snabbt. Jag stannar, och ställer mig på en sten för att undvika alla taggiga kottar som borrar in sig under mina fötter. Det är väl faktiskt Sandras fel om hon går bort sig mitt ute på landet. Jag har inte ansvar över henne. Med snabba steg går jag mot stugan igen, och kliver in i stugluften.
Martin, Michelle och Jeppe sitter vid bordet och äter frukost. Jag vinkar smått och går in i vardagsrummet och drar på mig en stor stickad tröja som glider ner från ena axeln, sen tassar jag ut i köket igen och slår mig ner vid bordet.
-Vart var du imorse? Säger Jeppe och tar en liten bit av osten som någon hyvlat upp.
-Morgondopp. Svarar jag utan att kolla på Jeppe, och häller varmt vatten i en porslinskopp. Jeppe nickar förstående och ser snällare ut än vanligt.
-Hur var sjön? Skönt i vattnet? Frågar Martin och räcker paketet med tepåsarna till mig.
-Helt fantastiskt. Juste, Sandra var nere och kollade vid sjön, sen försvann hon in i skogen, vet någon av er varför? Säger jag och tar emot paketet och lägger i en tepåse med citron och ingefära smak. Michelle kollar undrandes på mig.
-Hon har varit uppe och sett på någon kurs som dem hade spelat in åt henne på kulturhuset. Kommer du inte ihåg kursen som man kunde gå på om man ville ha hjälp med studieteknik? Säger Michelle sen.
Jag blir alldeles kall. Vem var det då på gräsmattan som kollade på mig?
-Disa? Frågar Michelle och viftar med handen framför mina kallstelnade ögon.
Jag nickar, och greppar tekoppen hårt, så det nästan känns som att den kommer spricka, och allt te kommer rinna ut över mig.
-Det kan ha varit en granne. Säger Martin säkert.
-Men dummer, ser du några andra hus om du kollar ut igenom fönstret? Säger Michelle med en självsäker röst. Martin skakar stumt på huvudet, och kollar ner på sin tallrik med filmjölk. Jag kollar oroligt ut mot skogen.
-Men alltså.. Vem var det då?