EN SISTA BILD

del två

Jag visste att det är fel egentligen. 

Jag visste att det kunde gå riktigt jävla fel.

Ändå fortsatte jag.

Hon vaknar med ett ryck, det igenkännande pipet från datorn har väckt henne. Hon reser sig, sveper in sig i morgonrocken som hänger på fåtöljen bredvid sägen och tittar sedan på klockan. 02:43 står med röda, lysande siffror. Dem lyser upp rummet en aning och hon behöver inte treva sig fram för att hitta datorn som ligger på golvet några meter ifrån hennes säng. Hon tar upp den och går tillbaka, sätter sig lutandes mot väggen och sveper det, fortfarande varma, täcket om sina ben. När hon öppnar upp skärmen slår ett starkt ljus mot henne och hon måste kisar för att se något. Hennes fingrar rör musen lätt över skärmen och hon öppnar upp sidan för att se notiser i sin inbox i chatten. "NIKLAS ". Bara namnet gör henne spyfärdig och hon överväger att skita i det helt. Antagligen är han uttråkad, men oron över att det kan vara något värre, att han nu gjort något han lovat henne att inte göra, kryper tätare inpå henne och hon trycker hastigt upp chatten för att se. 

Hon sitter tyst nu. Hon har nog aldrig varit så tyst förut. Hon är chockad, på riktigt, så in i bängen chockad, och rädd. Jätterädd. En kall kår söker sig in under huden och nerför ryggraden. Hon ryser till. Under bråkdelen av en sekund har hon genomgått ett inre kaos.

"Fan" viskar hon tyst ut i mörkret, "Fan, fan, fan, fan..." Det sista hörs knappt. Det försvinner bort. Som ett litet knyst som inte orkar sig upp genom halsen utan blir till en suck, en riktigt liten suck. Bara en liten vindpust, fast nästan inte ens det. Hon stirrar ut i det mörka rummet. Ljuset från dator lyser upp lite grann och hennes ögon har redan vant sig vid det. Det är nästan inte ens mörkt faktiskt, det bara känns så. Det är bara det att hennes inre, hennes inre känslor är så mörka att inte ens det starkaste ljus skulle kunna bryta det. Hon är känslokall, ändå så stormar känslorna inom henne. Hon vill gråta, det skulle vara så himla mycket skönare, lättare. Bara låta känslorna rinna bort. Bort i tårar som skulle rinna ner för hennes kinder i en tyst gråt, blöt och snorig gråt, men tyst ändå. En ansträngd, tyst gråt. Så mycket lättare.

Det gör hon inte, nej, varför gör hon det inte?  Varför gråter hon inte? Gråt dumma flicka!! Är hon inte ledsen? Gillar hon det? Gillar hon tanken av att han, han som hon tyckte så himla mycket om, som hon pratat med i flera veckor nu skulle vara en sådan hemsk människa bakom den fina fasaden. "Vafan", hon skakar av sig de idiotiska tankarna, vad är felet på henne. Hon lägger sig ner i sängen igen och drar täcket närmare. Hon kryper ner och under, med hela hennes kropp, som hon gjorde som barn. Hon andas tungt.

Nu kommer gråten. Oron som gnagt på henne under en tid nu, den bara släpper, och över henne kommer en våg av, en våg av fasa, en våg av sådan sårbar och hemsk fasa som gjort vem som helst rädd för livet. Ångest och död. Hon skakar till av förskräckelse. Hur fan, hur fan kunde hon vara så otroligt dum, stupid, och dum igen? Hur kunde hon låta honom, en total främling, få komma henne så nära? Han fick veta allt om henne, skratta med henne åt hennes misstag eller pinsamheter. Han fick trösta henne och han fick se henne så otroligt sårbar. Se henne så enkel, tom, öppen och avskalad. Blottad. Hon visste ingenting om honom och hon visste ju för fan att det var fel allt ihop. Hon visste ju det, hon kände det. Magkänslan sa åt henne att sluta, men kroppen, nyfikenheten och strävan efter att känna sig älskad tog över. De förde henne till platser som hon sedan inte kunde ta sig ifrån. Ett beroende, ett måste och ett tvång. Tvångstankar och hot. Hon hatade honom verkligen för det, men hon visste ändå att det var hennes fel, att det var hon som hade gått med på det från början. Fast hon kunde ju inte se konsekvenserna då, men jo, hennes fel var det absolut. Hur kunde hon göra såhär, så dumt? Hon var slut, hon var ingenting. Gjord till åtlöje, ett spektakel. Och allt var bara hennes eget fel, hon klarar det inte mer. Hon darrar till igen, inser att hon har förstört sig själv, hon är misslyckad och näst intill död. Död, död på riktigt nu...

Fast nej, nej, hon är stark. Ja, stark är vad hon är. Bort alla dumma tankar. "Inte är det mitt fel ju!"

Hon reser sig upp ur sägen, slänger bort täcket. Sätter sig rak i ryggen, ler och är så mirakulöst vacker. Vacker och inte alls rädd för världen. Kniven mot hennes strupe är som bortblåst, varför?, hon skiter fullständigt i det. Ingen skam, bara stolthet och en nypa fräckhet, ja, fräck är vad hon är. Inte rädd för livet, tvärtom, glad för erfarenheten, hon är den ända om någon, men hon är hon och hon är så absurt underbar, och så är det och kommer alltid att vara. "Fan Niklas, fan för att du trodde du kunde ta livet av mig...! Du hade fel!" Sedan tar hon upp datorn och börjar skriva.

//Hellu! Skriv era tankar, fortsättning, eller frågor? Vill höra era förklaringar på allt, är helt öppen för era ideér och vill gärna höra ert egentänkande! Kram och hoppas ni förstod min poäng. Skriv annars så kan vi diskutera det hela! // -E