Fight by my side (Swedish)

Kapitel 2

Ledsen att jag inte skrivit på länge, men ska försöka bli bättre på det.

Det har gått ett par dagar sedan jag sprang ifrån Leo och han har inte hört av sig heller. Men varför skulle han? Jag känner honom knappt.

Jag vet inte varför jag ens tänker på honom. Jag får inte knyta band med honom. Jag får inte falla för honom. Inte falla... Inte falla... Inte falla...
Plötsligt plingar min mobil till och jag tar upp den.

(L=Leo E=Emily)

L= Hey. Lust att hitta på något? Ikväll?
E= Hey Leo, jag vet inte. Som vad då?
L= Det är fest hos min kompis, lust att gå dit?

En fest. Jag har aldrig varit på en fest. Förutom sådan där bröllopsfest och kalas, men det var inga riktiga fester. Jag har aldrig heller druckit alkohol. Men en första gång skulle ju inte skada? Men vem ska ta hand om Alex? Dennis? Men det skulle inte kännas bra att lämna Alex hos Dennis för att gå på en fest.

E= Har ingen som passar brorsan. Sorry.
L= Jag har en lillasyster som är 16?
E= Skulle du göra det för min skull?
L= Absolut! Jag hämtar dig 19.30!

Okej. 19.30. Det är om fyra timmar. Jag har gott om tid. Men jag har ingen klänning! Vad ska jag göra nu?
Jag kan ju ringa Olivia... Eller?

Jag hittar Olivias nummer och trycker på ring.
Efter tre toner svarar hon.

(O= Olivia E= Emily
O= Hallå?
E=Hej, det är Emily

O= Åh, hej Em!
E= Det här känns lite pinsamt. Men jag har blivit bjuden på en fest och jag har inget att ta på mig!
O= Vill du ta en runda på stan? Sedan kan jag följa med och sminka dig!

Hon lät så glad. Men mest eftersom hon bjudit med mig på så många fester men jag har alltid tackat nej. Och hon vet att det är min första fest. Jag är glad att hon inte blev sur för att jag alltid tackat nej till henne.

Två timmar senare var jag hemma med en svart och ganska enkel klänning som slutade strax innan knäna. Klänningen hade armar men axlarna var bara. Jag hade även färgat mitt hår blont. Över klänningen tog jag på mig en tight, svart bolero. Till klänningen köpte jag även ett par svarta, höga klackskor som var ungefär 15cm höga.
Olivia gav mig en väldigt vacker sminkning, som bestod av foundation, concealer, brownzer, mascara, en tunn linje av eyeliner med en kort vinge på slutet och smokey eyes. Denna tjejen var verkligen talangfull! Sedan lockade hon mitt, annars spikraka hår. Jag måste erkänna att jag såg, för första gången i hela historien, vacker ut. Enligt mig.
"Men åh! Vad vacker du blev!" pep Olivia glatt och granskade sin konst gillande.
"Tack vare dig!" sa jag lyckligt och kramade om henne.
"Nu är det 20 minuter kvar tills han kommer, så jag drar hem och fixar mig. Men vi kanske ses på festen." sa hon men det lät mer som en fråga. Jag nickade och kramade om henne ännu en gång och tackade henne ännu en gång.

Jag följde henne till dörren och sa hejdå. Sedan sprang jag till mitt rum och bytte om till min klänning.
Precis när jag skulle gå ut från huset kom pappa hem. Åh nej. När han såg min klädsel blev han arg. Men jag tror att jag såg ett litet lekfullt flin på hans läppar innan han började bråket.
"Och vart ska damen ikväll?" frågar han väldigt drygt. När jag inte svarade blev han ännu mer arg.
"Vem har sagt att du får gå ut sådär? Du är bara min! Fattar du inte det, din slampa?!" skrek han och gick närmare mig. Ju längre fram mot mig han kom, desto längre bakåt gick jag. Men till slut kom en gräns. Väggen, som precis tog emot min lätta kropp, var nu min fiende.

Leos pov

Jag satte mig i min bil och körde iväg mot adressen som Emily gav mig.
När jag, efter en stund var framme stod jag och kollade på det lilla huset. Det lilla huset som låg avskilt från alla andra det ser otäckt ut. Är hon inte rädd att sova om natten här?

Jag går ut från bilen och granskar mig själv så långt jag kan se. På mig har jag en vit skjorta med de första tre knapparna öppna så att lite av mitt bröst syns. Sedan har jag på mig ett par blå jeans, som inte är för tighta, men inte för lösa heller. Sedan mina svarta Air Max.

Jag närmar mig dörren. Och ju närmare dörren jag kommer, desto mer nervös blir jag. Plötsligt hör jag skrik och snyftningar och den välkända rösten som säger "snälla, snälla sluta".
Så panikslagen som jag så lätt blir, så rusar jag in i huset och ser en man i fyrtio års åldern böjd över min Emily, och försöka ta av hennes klänning.
Allt bara svartnar framför mina ögon, och utan att tänka så springer jag fram till mannen och drar bort honom från Emily. Jag trycker upp honom mot väggen och ger honom ett hårt slag i näsan. Ett ljud som låter precis som en spricka hörs och mannen ramlar ner på golvet. Jag vänder mig om och går fram till den skräckslagna Emily. Hennes smink är utsmetad under hennes ögon. Jag drar in henne i en hård kram som tröst och drar med henne ut från huset och in i bilen. Fan heller att vi ska till festen nu.
"Jag kör hem till mig." säger jag kort och resten av resan är helt tyst. Det enda man hör är Emilys låga snyftningar.
Så fort vi går in i huset så går vi in på mitt rum utan att ens hälsa på någon. Jag hjälper henne att tvätta av sitt smink och ger henne ett par av min syster, Lindseys mjukisbyxor och min tröja, som är ett par storlekar för stor för henne.
När vi sätter oss på sängen, så försöker jag få fram de frågor som cirkulerade runt i mitt huvud.
"Vem var den mannen?" frågar jag henne så försiktigt jag kan, för att hon inte ska börja gråta igen.
"Det spelar ingen roll." svarar hon och lägger sig på sängen med ansiktet vänt mot väggen istället för mot mig.
"Så du känner honom?" frågar jag försiktigt. Men får inget svar på min fråga. Jag vill inte såra henne mer än nödvändigt, men detta är faktiskt allvarligt. Hon kunde ha blivit våldtagen.
"Du får sova här ikväll. Både du och din bror. Aldrig i livet att jag låter er gå hem nu." säger jag. Och med de orden går jag ut från rummet och lämnar ett tyst rum med bara låga snyftningar.