Dra mig ner och håll mig upp

Jag skrattade när jag såg henne, inte för att hon var rolig eller såg rolig ut. Utan för att hela jag fylldes av glädje när hon kom emot mig. Amanda. Namnet kunde inte beskriva allt jag kände nät jag såg henne, all kärlek som tycktes vibrera i luften mellan oss.

   Hennes hår var blont, men inte som den vanliga sorten som alla yngre tjejer färgade till utan mörkare, som guld. Det föll i svala lockar längst ryggen och jag fick en impuls att röra vid det. Ögonen var ljust gröna, den vackraste färgen på jorden. Och hennes skratt… det lyste upp rummet, fyllde det med kärlek och omtanke.

   Amanda sprang emot mig och skrattade lätt hon också, även om skrattet inte lyste upp hennes ögon som det brukade göra. Jag rynkade mina ögonbryn, var det någonting som bekymrade henne? Genast blev jag orolig för hennes skull, men glömde bort det direkt när hon kom fram och kysste mig.

   Hon smakade en Amanda, en blandning mellan jordgubbar och mandel. Vi kysstes passionerat ett tag innan vi skildes med armarna fortfarande om varandra.

   Det var förvånande, hon brukade inte vara så… intensiv. Inte för att jag klagade, att kyssa Amanda var till och med bättre än att vara hög. Som att hon var min personliga drog, hon gjorde mig euforisk.

   Än en gång skrattade hon, men den gången gjorde inte skrattet mig lycklig utan fyllde mig med någonting annat, någonting som inte var bra. Var det oro? Det kunde det inte vara, för Amanda var min livskärlek och hon gjorde mig inte orolig. Jag skakade av mig det, det måste bara ha varit inbillning!

   Hon tog min hand och vi sprang mot bryggan, skrattandes och leende. Inte fören vi stod på bryggan tänkte jag på det mörka vattnet omkring den. Hela jag fylldes med rädsla. Varför drog hon med mig hit? Hon visste hur mycket jag fruktade vattnet. Hur mycket jag avskydde hur mörkt det var, så att botten inte syntes. Hur mycket jag var rädd för vad som fanns där nere.

-         Kom!

   Sa hon uppmanande och log mot mig.

-         Det är ingen fara, jag lovar.

   Hon skrattade ett likadant konstigt skratt som fick mig att få ont i magen igen. Men ändå gick jag vidare mot henne, eller rättare sagt drogs mot henne.

   Någonting hos Amanda kändes annorlunda, hon skakade som att hon var nervös, men samtidigt verkade hon glad och stressad. Det gav mig rysningar längst hela armarna och jag blev genast medveten om hur kallt det var.

   Vi stod bara någon meter från kanten av bryggan och jag kände hur jag började må illa och bli yr. Vattnet tycktes bli mörkare och mer hotfullt för varje sekund.

   Det plaskade plötsligt till i vattnet och jag vände mig om för att försöka se vad det var, men vattnet var lika mörkt och lika stilla som förut. Jag hade en otäck magkänsla av att någonting fanns där nere och väntade på mig.

   Amanda tog min hand, hårt, drog mig till henne och kysste mig. Hårt. Som att vi inte hade någon tid kvar. Det gjorde mig räddare, mer rädd än någonsin.

-         Jag är ledsen.

   Hon sa det så smärtsamt, som ett löfte. Och jag blev förvånad att jag inte ens märkte vad som hände. Jag märkte inte hur hon knuffade mig hårt mot vattnet. Jag föll, i evigheter kändes det som, innan jag kände vattnets kyla mot mig.

   Mina muskler fryste till is, inte på grund av kylan, utan på grund av paniken som jag kände när jag sjönk ner i vattnet. Förgäves försökte jag simma, kämpa emot vattnet, men det gick inte!

   Jag kunde simma, jag var till och med en simlärare! Men det var i badhuset, i genomskinligt vatten där jag inte behövde vara rädd.

   Mitt syre höll på att ta slut, det kändes som att mina lungor skulle explodera. Jag sprattlade för att ta mig upp, men det gick inte. Det var som att jag försökte simma i gelé istället för vätska.

   Jag skulle dö. Långsamt kände jag hur jag höll på förlora medvetandet, min kropp blev allt svagare och det var omöjligt att hålla ögonen öppna. Jag sjönk.

I mitt huvud hörde jag Mandas förvridna skratt om och om igen.