Barnhemmet.

Det ner brända huset

- Är det bara jag, eller är det hemsökt här eller nåt? jag fattar ingenting! allting är så konstigt här. Säger jag till min bästis Amanda i telefonen. 

- Det förstår jag.. Men har ni haft något medium hos er? som kan kolla?  frågar hon. 

- Jag har get det förslaget men, mamma tror inte att det spökar här så a. Hon tycker bara jag är töntig. svarar jag tillbaka.

- aja men du jag måste till bussen nu, Kommer du till skolan sen da? Frågade Amanda med en stressad röst. 

- Jag vet inte... jag mår inte så bra så jag vet inte. Svarade jag tillbaka med en fejk sjuk röst. 

- Okej . men kom ihåg att det är ingen idé att skolka för att du vill leta efter spöken eller nåt, sa hon till mig med en lite arg röst. Hejdå 

jag hann inte säga hejdå innan hon la på luren. när jag tänker efter så mår jag inte jätte dåligt och skulle säkert kunna gå till skolan, men jag vill ju hitta fler hemligheter i huset,  Jag stannar hemma idag. 

Så fort Veras mamma stack till jobbet hoppade Vera upp ur sängen och tänkte gå ut på en liten promenad.  Hon tänkte gå förbi Emma för att se om hon gått till skolan än, Hon kollade in genom Emmas fönster, men Emma var inte där så hon sprang ut till den lilla grus vägen och fortsatte gå. Det var kallt ute, klockan var ju bara 8 vad gör jag ute så här tidigt. tänkte jag efter och fortsatte att gå. När jag kommit en bit ser jag ett gammalt vrak ser det ut som, 

Det var ett hus som hade brunnit ner. fast man såg fortfarande att det såg ut som ett hus. jag gick lite närmare huset för att se hur det såg ut inuti. Jag öppnade det som fanns kvar av en dörr och gick in i huset. jag tänkte inte på att det var ruttet och kunde rasa när som helst. när jag kom in en bit såg jag pojken igen. Han satt på en gammal soffa och tittade ut genom det tomma fönstret. 

- hej. vad gör du här helt ensam? Frågade jag .

han tittade upp på mig och snyftade. 

- min mamma lämnade mig här. vet du vart min mamma är? snyft.. snyft.. 

Jag ville bara krama han i det ögonblicket. han var blek och frös medans hans tårar rann ner från kinden. 

- hmm nä jag har inte sätt din mamma. men vad gör du här? frågade jag samtidigt som jag tog av mig min jacka och satte den runt den lilla killen.  

- Jag är rädd. för tänk om hon tar dig! sa han till mig och hans läppar slutade darra och ögonen fastnade. Hon får inte ta dig, 

- vem? din mamma? sa jag tillbaka. 

- Nej den andra tjejen. hon som står bakom dig. sa han med en skräck blick. 

i det ögonblicket kände jag mig tom, Det kände verkligen som att någon flåser mig i nacken. jag vågade inte vända mig om när någon sa .

- Vera? 

Jag vänder mig om försiktigt för att se. 

- Emma? vad gör du här? 

-Jag? vad gör du här själv? frågade hon mig .  

- Jag gick en liten promenad och träffade pojken här i huset. sa jag med en arg röst.  

- Vilken pojke? när Emma sa dom där sista orden vågade jag inte vända mig om för att se om han var kvar. men jag kunde inte motstå det. När jag vänder mig om var ha borta. Han var inte där. bara  poff borta!! jag blev så arg! för varje gång Emma kommer försvinner den lilla kille. Emma säger att dom inte borde vara i huset. 

När Emma gick ut så hörde jag ett knack och sen blev allting svart.. vad hände? varför kan jag inte känna min kropp? är jag död?