Just another face in the crowd ❋ f.s

trettiosex

kapitel trettiosex

"Så ofta som du är där uppe, kan vi väl lika väl flytta dit snart nog.", smålog mamma och vek ännu ett plagg på mitten för att sedan lägga ner det på golvet i de olika högarna. Hon plattade till de översta plaggen i högen och lät sedan händerna ligga där en stund. 

Just för tillfället höll vi på att gå igenom lite av min väldigt överfyllda garderob, mest för att vi båda höll på att avlida av tristess. Och efter några minuter av urplockning fann jag äntligen modet att min plan att snart nog dra iväg till Stockholm igen, denna gången för att besöka Amy igen. 

Jag som bara trodde att hon skojade, skrattade mjukt och satte mig ner i fotändan av sängen. "Det vore väl något.", hummade jag och föll ner på rygg. Jag rullade över på sidan och drog upp benen under mig för att göra det är aning bekvämare. "Jade-", började mamma och viftade åt mig att sätta mig upp för att göra plats åt henne också. "-Jag och pappa har pratat lite ..", Jag öppnade munnen för att avbryta henne. "om vadå?"

Hon gav ifrån sig en mjuk suck och log smått. "Om att det kanske är dags för oss att hitta något annat ställe, det har vi ju pratat om ett bra tag .. det vet du väl?" Jag nickade skeptiskt och rynkade på näsan. Under tystnad försökte jag sätta ihop del för del av det lilla hon sagt och göra det någorlunda klart för mig själv i huvudet. "Vi .. vi har pratat om- .. och kollat runt en hel del .. efter något i Stockholm." 

Det var som att hela min värld slutade snurra när ordet föll ur hennes mun och istället tog plast framför mig på sängen. Jag visste inte om jag skulle vara glad, eller om jag skulle vara ledsen. Visst var jag mycket mån om att både mamma och pappa tyckte att lägenheten började bli lite väl stor för oss tre. Men aldrig hade jag förväntat mig att vi skulle lämna vår hemstad bakom oss och flytta vidare till något ännu större. 

Mamma harklade sig för att få tillbaka min uppmärksamhet. "Som du säkert förstår är det en jobbig process , det handlar inte bara om att hitta någonstans att bo och .. att sätta upp lägenheten här för försäljning-", hon sparkade av sig toffeln och drog upp benet under sig. 

"Är det här bara pågrund av mig och Alex?", frågade jag och rynkade tvekande på näsan. 

Mamma skakade på huvudet och gav mig en smått skeptisk blick. "Pappa har fått ett jobberbjudande, men såklart måste vi prata mer er först innan vi gör några alltför drastiska beslut.", sade hon med en ytterst mjuk och försiktig ton, som om hon var rädd att jag skulle spricka av gråt vilket sekund som helst. "-Vi kommer vara närmare Alex .. kusinerna, du har din pojkvän där .. och din bästavän, det kanske blir jätte bra?"

Jag drog upp händerna framför mig och började försiktigt föra två fingrar runt kring mina tinningar i cirkulära rörelser. Som om det skulle göra det enklare för mig att få in det. Jag stannade upp mina rörelser och lät händerna falla tillbaka ner i knät. "Jag tror jag håller på att drunkna i för mycket information på en gång."

Mamma skakade misstroget på huvudet och fnös mjukt. "Så många tåg- och flygresor som du tagit dit under de senaste månaderna, för att träffa Felix och Amy-", hon svepte armen omkring mina axlar och drog mig försiktigt intill sin sida. "Du kommer kunna träffa dom varje dag .. bara vara några minuter bort. Jag vet att det är mycket att ta in, men tänk iallafall på saken."

Medan mamma lämnade rummet för att hämta oss båda något att dricka försökte jag föreställa mig själv i Stockholm, bland tunnelbanor och främmande gator. Tillgången till att kunna träffa Felix varje dag, kunna hålla om honom när jag ville. Men ändå var det så mycket här jag skulle förlora på vägen, såsom kompisar jag känt hela mitt liv och bokstavligt talat växt upp tillsammans med, mormor och morfar, mitt hem. 

"Varför sa ni inget något tidigare?", frågade jag när mamma kom tillbaka in i rummet med två glas fyllda med smoothie i vardera hand. Hon ställde försiktigt ner ett glas intill mig på nattduksbordet och satte sig sedan ner där hon tidigare suttit. Hon log försiktigt. "Vi ville veta först, om det var möjligt och hur långt tid det kommer ta för processen att gå igenom helt."

Jag höjde ena ögonbrynet. "Och?"

Mamma suckade och trummade lätt fingertopparna emot det halvfyllda glaset. "Mitten på sommaren, i Juli beräknas det bli .. om allt går som det ska, och beroende på hur du känner om det, Alex kommer ändå bo i närheten så egentligen har inte hon så mycket att säga i saken .."

"Lovar du att det kommer bli bra?"

"Men älskade du, tänk såhär, du kommer ha Felix bara någon halvtimme bort, du kommer inte behöva sakna honom så hela tiden. Räcker inte det?"

°°°°°°°°°

Kort kapitel i know .. men det kommer mer snart, kanske idag om ni har tur. puuusssssss