Just another face in the crowd ❋ f.s

elva

kapitel elva

Amy hade gått och blivit sjuk bara några dagar in i min besöks vecka hemma hos henne. Hon låg med skyhög feber i sängen och gav konstant ifrån sig rosslande host. Kanske hade hon fått någon vinterförkylning, eller något annat virus. Vad det än var - var det inget jag ville bli smittad av. Jag ville njuta av mina sista fem dagar här innan det var dags att flyga hem igen - även fast det kändes förjävligt att behöva göra det utan Amy.

Om Amy inte hann känna sig en liten ynka bättre tills imorgon skulle jag få hitta på något eget sätt att fira in det nya året på. Imorgon var det nyår, och Amy låg med trettionio graders feber.

"Jag tycker du ska hitta på något idag, du behöver faktiskt inte sitta här med mig.", mumlade Amy ynkligt och rynkade sömnigt på näsan. Hon virade täcket närmare om sig själv och pressade fram ett klent leende. "Felix ville ju träffa dig igen ..-" hon harklade sig och hostade besvärat ner i dunkudden. "- och om du vill ha sällskap följer säkert Linn eller Clara gärna med dig .."

Jag satte mig ner i fotändan av hennes säng och lutade mig tillbaka mot väggen. "Är du säker?", jag föste undan min uppsatta tofs. "Jag kan stanna om du vill det .. vi kan ju kolla på film eller något .."

Amy skrattade hest ner i kudden och skakade återigen på huvudet. "Nej, du ska åka, du är inte min barnvakt!"

När hon väl bestämt sig för något var det lönlöst att försöka kämpa emot. Och innerst inne visste jag att jag faktiskt ville tillbaka till studion, och få träffa resten av killarna. Kanske om jag hade tur hade resten också tid idag för att jag skulle få träffa dom. Kanske, kanske.

Cirka tjugo minuter senare stod jag i dörröppningen till hennes rum fullt påklädd och redo att dra iväg. Hon hade instruerat mig hur jag skulle ta mig dit som fortast, och att jag skulle ringa henne eller någon annan i familjen om det var något.

Jag hade bestämt mig för att varken ringa till Linn eller Clara trots att jag gärna spenderat tid tillsammans med dom. Jag ville göra något själv, även om det bara var något litet.

"Hejdå!", ropade jag över axeln och steg ut på trappan. Jag smällde igen dörren efter mig, borrade ner fingrarna i fickorna på jackans sidor och joggade ner för den isbelagda trappan. Precis som de tidigare dagarna var gatorna täckta av djup, vit snö och skimrade i solljuset som skymdes över Stockholm då och då. Vinden slet i mitt utsläppta hår och kylan bet i mina säkerligen redan rödrosiga kinder.

Idag hade jag lyssnat lite mer på Amys mamma och tagit på mig tjockare kläder som skulle hålla mig varmare längre. Jag hade under min fodrade bomberjacka på mig en svartvit randig tjocktröja, och ett par blåa jeans på benen. För första gången under min tid här hade jag på mig mina fodrade timberlands som höll kylan borta, och en vinröd mössa nerdragen en bit över öronen. Ett par gräddvita lovika vantar låg värmande kring mina fingrar och skyddade dom från den bitande kylan som låg i luften.

Precis som Amy sagt till mig tog jag mig till Nacka station, därifrån med bussen och sedan vidare mot studion vi tidigare under veckan besökt. Om de inte var där hade hon sagt till mig att gå till en annan adress, deras danslokal. Men till min tur fick jag det bekräftat av två tjejer jag mötte att killarna var på samma plast som häromdagen, då de babblade högt om hur fina bilderna blivit och hur trevliga killarna varit.

Idag satt ingen utanför studion, och gatan låg nästintill helt stilla. Bara några få människor rörde sig fram på trottoarerna och passerade mig.

Jag drog upp axlarna en aning och lutade mig tillbaka mot väggen intill porten. Jag halade på frusna händer upp mobilen ur fickan och klickade genast upp twitter. Kanske skulle det fungera igen, kanske skulle kan se min tweet igen.