My therapist ~Larry Stylinson~

Kapitel 2: Louis Tomlinson

Harrys pov

Jag vaknade av mitt alarm som vanligt. Jag sträckte ut armen och stängde av det som vanligt. Jag gick up och kläde på mig jeans och en långärmade tröja som täckte mina sår, som vanligt. Jag gjorde allt det vanliga jag gör på morgonen. Går upp, tar ett glass vatten och går till skolan.

Idag är dagen som jag ska träffa min psykolog. Något som jag verkligen ser fram i mot. Elle inte. Jag behöver inte prata med någon! Jag förstår att mina mammor vill bra åt men om jag säger att jag inte behöver prata med någon så behöver jag inte. Det är som om att någon tvingar den andra att äta spenat. Vem gör det?

När jag kom till skolan så såg jag Niall vid dörrarna. När han fick syn på mig så började han att gå mot mig.

"Hej"  sa han och gav mig en bro hug.

"Hej" sa jag tillbaka och vi började gå in i skolan.

Vi går in i skolan och till våra skåp. Nialls skåp är på övervåningen ledans mitt är på första våningen, Niall säger ett lätt hejdå till mig och jag börjar gå mot mitt skåp.

Jag öppnar mitt skåp men det blir snappat stängt igen av någon annan.

"Hej fag" sa min mobbare Andy (ja Biersack. Älskar honom men han fick bli den onda nu, oops) . Nämnde jag att jag var gay?

Jag säger ingenting utan bara öppnar mitt skåp igen för att ta ut mina saker. När jag stänger mitt skåp igen så blir jag ner knuffad på marken.

"Vi hade inte pratat klart igår du och jag" sa han med ett flin på läpparna och sparkade mig i magen.

"Och jag gillade inte din attityd igår heller" sa han och tog tag i mitt hår och sen drog upp det så att jag kollade på honom. "vad säger du bög? något du har att säga?"

"snälla bara släpp mig" bad jag.

"skulle inte tro det" sa han och sen sparkade mig mellan benen. Jag föll ner på marken av smärta och höll mellan mina ben i hopp om att smärtan skulle gå bort. Jag kände en spark på min rygg och sen en spark i magen. Tårar började bildas i mina ögon. Varför var just jag tvungen att stå ut med det här? Varför måste någon?

Jag försökte att resa mig upp men blev bar ned knuffad igen. mitt ansikte träffade sten golvet först och min näsa började blöda. jag tänkte resa mig igen och den här gången så hamnade jag i Nialls armar.

"lämna honom ifred för en gångs skull, klarar du av det?" frågade han. Innan han får ett svar så kommer en lärare och ställer sig mellan oss. Han kollar på Andy och sen drar iväg honom.

"Är du okej?" frågade Niall efter att ha hjälpt mig helt upp.

"mhm" svarade jag bara och sen haltade hem. Jag orkar inte med skolan, detta skit liv, ingenting.

På vägen hem kollade jag runt. Hur det såg ut. Barnen som var i lekparken och lekte, tanterna och gubbarna som satt vid bänkarna och mattade fåglarna eller höll hand.

när jag väll kom hem så plåstrade jag ihop mig själv. jag hade fått ett öppet sår vid ryggen, ett blåmärke på magen och en nästan bruten näsa.

resten av tiden kollade jag på tv. Både på föräldrallöss  barn och på dem som hade ett perfekt liv. Till slut var det redo att gå till psykologen så jag byte tröja och sen stack. På vägen ditt så undrade jag vad personen skulle fråga och vad jag skulle svara och hur personen är.

När jag kommer fram så säger till kasseskörskan (?) att jag är här och hon ber mig att sätta mig ned och vänta. Jag sätter mig på stollen längst bak i hörnet och bara kollar runt i rummet.

"Harry Styles, Louis Tomlinson kan ta empt dig nu" säger tanten och jag går till Mr. Tomlinson's  rum. Jag knackar på dörren och jag hör en röst säga "kom in" så jag går in.

Jag kollar på personen som sitter i rummet och tappar genast hakan. han är den vackraste varelsen jag någonsin sett. Hans havs blåa ögon, bruna hår, han i kostym var nog det sexigaste som fanns.

"Hej du måste vara Harry jag är Mr. Tomlinson"

oh fuck