Ett annat universum

Orkar inte

"Redan tillbaka?" Undrade Martin när Josef kom ut ur hissen. Det hade bara gått 20 minuter. "Ja, hon var inte hungrig längre så släppte bara av henne" sa han och gick och satte sig vid sitt skrivbord. "vi tänkte ha en liten AW i över morgon, grilla vid Martins stuga ska ni med?" Undrade Oskar. "Låter mysigt men måste bara kolla med Alex först ifall hon orkar." svarade Josef. "Vad har vi ens att göra idag?" Suckade jenny. "inte så mycket,  ni kan sluta om någon timme" svarade Martin.

"jag är hemma" ropade han när han kom innanför dörren. Han fick inget svar tillbaka så han antog bara att hon låg och vila. Han gick in i sovrummet men sängen var helt tom. Vart var hon? Det ända stället hon kunde vara i var deras framtida dotters rum. Men varför skulle hon vara där? "Hej" sa han i dörrkarmen. Alex satt i gungstolen i barnrummet. "Hur mår du?" Undrade han och gick fram till henne och satte sig på huk framför henne. Han kunde se att något var fel. "Jag orkar inte mer Josef. När lillan har fötts så kommer jag flytta hem till min bror" sa hon. Josef blev chockad. Alex skrattade för bara några timmar sedan. Vad hade hänt? "Varför?" Undrade han. "Tänk om jag inte kommer bli en bra mamma. Jag vill inte förstöra vårat barns barndom. Det är bättre om jag lämnar." Svarade hon och bröt ut i tårar. Hon ville verkligen inte lämna men hon tyckte att detta var det bästa alternativet. "Sluta Alex, du kommer bli en fantastisk mamma och jag kommer vara med dig hela vägen. Vi kommer klara det tillsammans." Svarade han och höll om hennes händer som låg på hennes knän. "Snälla lämna inte" fortsatte han och fällde några tårar. Han visste inte hur han skulle klara sig utan henne. "Du kommer klara det bättre själv, Martin och alla i gruppen kommer ju hjälpa dig. Jag kommer inte klara av pressen från dig och alla andra." Svarade hon med tårar rinnandes från hennes kinder. Hon ville inte att det skulle sluta såhär. Men hon orkade verkligen inte längre. Tanken utav att vara en dålig mamma förstörde henne.

"så du tänker bo i samma stad som mig och din dotter och även gå till samma jobb som mig men du tänker inte ha någon kontakt med oss alls." Svarade han och ställde sig upp igen. Han klarar inte det längre. Han måste fixa detta på något sätt. "Efter att jag har bott hos min bror i någon vecka så ska jag flytta ner till Malmö. Så slipper jag bli påmind varje dag om hur mycket du kommer hata mig" svarade hon och släppte ut ännu mer tårar. Det gick inte att stoppa de. "Jag kommer inte klara det utan dig. Det kommer bara sluta med att jag lämnar över henne till Martin och då kommer jag aldrig förlåta mig själv igen för att ha låtit dig lämna över något som inte ens är sant" sa han och gick runt i rummet. Hur skulle han fixa detta? Han skulle aldrig klara detta utan henne. "Snälla tänk igenom detta en gång till. Jag kommer aldrig kunna klara detta själv. Jag behöver dig vid min sida." Sa han och fortsatte vira runt i rummet. "Josef kan du snälla stå still" sa hon lite lugnande. " Hur fan ska jag kunna stå still när du precis har berättat att du ska lämna mig och vår framtida dotter. Vad fan ska jag säga till Martin och gruppen när de frågar hur du mår? Kan du snälla tänka igenom detta en gång till. Du kommer inte bli en dålig mamma och det kan jag lova dig. Kan vi snälla lösa detta på något sätt." Sa han och ställde sig framför henne. "Det ända sättet vi kan lösa detta på är att jag flyttar." Sa hon och kollade upp på han. Hon kunde se hur det bildades tårar i hans ögon. Hon ville verkligen inte att det skulle sluta såhär. "Det måste finnas någon annan lösning, jag kan göra vad som helst för att du ska känna att du kommer bli en bra mamma. Jag vet att du innerst inne inte vill det här. Innan du bestämmer dig för något kan du snälla inte bara testa att gå i terapi och se om det hjälper. Det är värt ett försök." Sa han och tog tag i hennes händer igen. "vi kan försöka med terapi men om det inte hjälper så kommer jag flytta. Jag kan se om det finns någon tid imorgon" sa hon. "Bra. Martin har en AW i sin stuga i övermorgon som jag tänkte att vi kunde gå på om du känner att du orkar." Sa han och kysste hennes händer några gånger. Han hoppades verkligen på att terapin skulle hjälpa.

—————————————————————————-
Jag ska försöka uppdatera mer. Men jag har en till del på gång som antagligen kommer imorgon.