En tam vampyr

Kapitel 3 - En uppgift

Vampyrer behöver inte sova. Det innebär inte per automatik att de inte kan. De kan välja att gå in i dvala och detta för att bevara krafter, men även för att tiden att gå. De är inte heller förtjusta i solljus, men det är en överdrift att de brinner i det. De är mer aktiva på natten eftersom deras krafter är starkare då. Fladdermusen, som nog är det djuret som förknippas allra mest med våra vampyr-vänner, föredrar att vara aktiv på natten. Men du har aldrig sett en fladdermus brinna upp på grund av att det tidiga solljuset träffar dess små öron, eller? De har även behövt passa sig för vanliga människor som har vigt sitt liv till att döda dem, därför har de bättre chans att överleva på natten. Ironiskt nog är vanliga människor lika starka på natten som på dagen, och vampyrjägare har inga problem med att vara vaken en hel natt i hopp om att få ett par huggtänder som trofé.

Med detta sagt vaknade Roxanna med ett ryck i en tom säng. Det var ljust ute, men Logan hade dragit för mörka gardiner för fönstret. Han hade dragit för mörka gardiner i hela huset för att hon skulle ha lättare att anpassa sin vakna tid efter dem. Det var i alla fall vad han hade sagt.

Ljudet som väckte henne hade varit högt, kraftfullt och snabbt. En smäll? Ett pistolskott? Men det följdes genom en ung flickas gälla skratt och Dees höga arga röst som svor en hel rad ur en ordbok skriven direkt från den farliga sidan av gatan. Även Logan morrade högt "men för fan, vad håller du på med?" men alltjämt skrattade den unga flickrösten.

Roxanna tänkte att det var bäst att riva av det här plåstret direkt. Hon var ganska säker på att detta måste vara Natasha som Logan hade nämt igår. Men han sa att hon skulle komma senare i veckan?

Hon drog av sig sitt bleka nattlinne och tog istället på sig en lång, långärmad svart klänning. Även om solen inte skadade henne, mer än den skadade någon annan, kunde hon ändå känna strålarna på sin hud, och det var obehagligt. Något hon föredrog att undvika.

Hon tassade tyst ner för korridoren, mot köket där skrattet höll på att dämas och bytas ut mot mer irriterade "men det var ju på skooooj".

Hon kikade försiktigt runt hörnet in i köket. Dee hade rest sig upp från frukostbordet. Det stod en trasig skål framför honom och mjölk och flingor hade flugit över bordet och det droppade från hans ansikte och hår. Han såg ut som om han skulle kunna göra någon riktigt illa. Logan masserade sina tinningar i ett försök att hålla sig lugnare.

"Snälla, inte i köket i alla fall" sa han med rejält eftertryck, som någon som försökt tala om samma sak för någon om och om igen, men utan framgång.
"Jag ska låta bli... Och förlåt Dee." svarade en ung flicka med lockigt, brunt hår med både ansikte och uppsyn som var slående lik sin pappa. Var det här inte Natasha lovade Roxanne att äta upp sina skor. Ett uttryck hon mindes att sin egen pappa använde ofta.

Flickans huvud vändes mot henne, såg på henne i ett ögonlock innan hon sken upp i ett stort, genuint leende. Hennes ögon lös av förväntan och vid ovansidan av hennes framtänder skimrade något till.
"Är det där-" han hon säga innan hennes far avbröt henne.
"Och vad är det där?" han pekade mot hennes mun i ett försök att låta sträng, men Roxanna fick känslan av att han redan gett upp.
"Oh, Linda gjorde den på mig, kolla!" hon lyfte sin överläpp och visade en rund ring, fäst i den lilla hudflärpen mellan tandköttet och överläppen.
"Ser ut som att du svalt en mutter" sa Dee medan han torkade sitt ansikte med en rutik kökshandduk.
"Ja, kanske det, men du är ful!" snäste hon tillbaka och vände sedan blicken till Roxanne. "Är det vampyren?"
"Ja, Tasha, det här är Roxanne, Roxanne - Tasha. Min dotter. Hon skulle komma först om några dagar, men tyckte att det skulle vara hysteriskt kul att slänga in smällare genom fönstret redan idag. Hon är tolv år, dum i huvudet och min mest älskade ägodel. Och det är din uppgift att se till att hon är säker."
"Min... uppgift? Hur menar du?" Roxanne såg från Logan, till Dee som försökte få flingor ur håret, till Tasha som såg ut att vilja äta upp henne med blicken.
"Låt oss få undan det här först, sen förklarar jag."

Han såg på röran, Dee såg på honom i ett barnsligt sätt att säga att han minsann inte ställde till med det, så han tänkte inte städa upp det, och Roxanne kunde tillsist skymta någon form av ånger i Tashas ögon när hon sneglade mot den trasiga skålen. Roxanne kände sig med en något tryggare tack vare flickans närvaro.