Omhändertagen

137 4 0
                                    

-Är du säker på att du klarar av att jobba?

-Jag är gravid Josef, inte döende.

-Ja jo.. men kan du snälla försöka hålla dig inne på kontoret?

Alex suckade och kollade bak på hans ansikte genom spegeln. Där stod han i kalsongerna och försökte leta fram ett par jeans i en klädhög.

-Mm visst, de ligger på stolen där borta.

Han vände sig om och hittade det han letade efter. Snabbt sprang han fram och plockade upp de sönder tvättade jeansen. Han kämpade med att sätta på sig de medan han gick tillbaka mot kvinnan framför spegeln.

Med en puss på hennes kind och en smek längs magen, skyndar han sig ut.

-Jag är bara rädd om dig. Och bebisen. Ropar han efter sig.

Alex släpper ut ett tungt andetag och kollar på sig själv i spegeln. Hon vrider och vänder på sin kropp för att se magen ordentligt. Var det möjligt att den hade blivit dubbelt så stor under en natt?

Alla på kontoret visste om graviditeten. Det var därför alla var överdrivet snälla mot henne. Kom med kaffe då och då, erbjöd sig att ta hennes arbete. Alex gillade inte att bli behandlad så. Även om hon tyckte att det var en snäll tanke bakom det, så har hon aldrig tyckt om att bli omhändertagen. Hon har alltid klarat sig själv och aldrig varit med om att någon verkligen vill ta hand om henne. Tills hon träffade Josef. Han var den första människan som fått henne att känna sig lite bekväm med det. Och då ska vi verkligen understryka ordet lite. Det var nästan som att hon fick panik när någon visade att de brydde sig om henne. Blev obekväm. Men med Josef var det en annorlunda känsla som kom med det. Trygghet.

-Du vi har fått ett fall ute i Solna, ska du med? Frågar Martin med huvudet stickande fram från dörrkarmen.

Hon ställer sig upp och är påväg att gå när hon plötsligt minns Josefs ord. Hon vill lyssna på honom. Men hon har ju gjort det här tusen gånger. Det kan ju inte vara så farligt att bara åka ut och kolla på mordplatsen? Och Martins otålighet gör saken bara värre, så hon drar över kappan runt axlarna och går ut genom dörren.

Alex kör bilen. Steinar hade erbjudit sig men Alex protesterade bestämt att hon skulle köra. Det är ganska tyst i bilen. Ingen stel eller obekväm tystnad. Utan en mer lugn tystnad. Hon ser hur Martin sitter och funderar medan han kikar ut genom fönstret.  Kan inte låta bli att fråga vad det är han tänker på.

-Nej inget speciellt, det bara är så märkligt fall. En liten pojke i en nedgrävd tunna, hur kommer man ens på något sånt?

Alex rycker på axlarna och är påväg att säga något men avbryts av Steinar i baksätet.

-Hur långt gången är du?

Hon förstår först inte vad han menar men kopplar sedan när hon känner en liten svag rörelse i magen.

-21 veckor.

-Ah mer än hälften!

Hon nickar och låter han fortsätta konversationen.

-Jag är nästan avundsjuk på er, det är för jävla härligt med att se ett nytt liv växa. Sen så är det ju mindre kul när man får sova 40 minuter om dagen och blir ner bajsad hela tiden.

Hon skrattar nervöst. Som om att alla hennes livsbeslut svepas framför hennes ögon.

Steinar märker att hans ord kanske inte var perfekta för en kommande nybliven förälder. Så lägger snabbt till det fantastiska med både graviditeten och barnets uppväxt.

Alla tre hoppar ur bilen och den första personen Alex möter är Josef. Fan.

-Vad gör du här? Säger han lite irriterat.

-Snälla nån jag ska bara kolla lite, ta det lugnt.

-Du vet om att de hittat fräscha fotspår nån meter härifrån va?

-Okej?

-Ja gärningsmannen kan ju fortfarande vara kvar här någonstans! Iallafall i närheten.

-Ja då lär den ju inte komma fram när det är en hel by utav polisbilar här, svarar hon och skrattar till. 

-Emil Öberg, 5 år, föräldrarna har hemadress här men vi har inte fått tag på de än, berättar en utav poliserna när de kommer fram till den lilla pojken.

-Fyfan, säger Steinar och kollar på Alex.

Hon sväljer hårt och försöker ställa frågor om vad de hittat på platsen.

-Uhm fotspåren? Någon uppskattad storlek? Frågar hon.

-Nja runt 45 skulle jag gissa på.

Plötsligt hörs ett dovt skott bakom huset och innan någon hinner reagera så smälls det ett till skott. Men den här gången träffar det inte något bakom huset.

Alex faller till backen framför ögonen på Josef.

JolexNơi câu chuyện tồn tại. Hãy khám phá bây giờ