Lyckans pris- Novell

Lyckans pris

Anita drog på sig sandalerna och släppte ner nycklarna i väskan. Hon kunde inte låta bli att nöjt le mot de färgglada tyglapparna, axelväskan hade hon sytt klart igår och den kändes bra mot höften.

Så sköt hon upp den ljusgula dörren och gick ut på vägen, där Freja väntade.

"Hej"; sade Anita, och Freja vände bort ansiktet från solen.

"Hej", svarade hon, och så gav de sig iväg.

Det var en vacker dag, körsbärsträden blommade och brokig grönska täckte marken. Luften kändes som ljummet vatten och Anita tänkte som vanligt att man borde kunna simma i den, trots att hon visste att det var omöjligt. När hon var liten hade hon försökt, vilket bara hade resulterat i skrapade knän och en skrattande mamma. Vägen dammade svagt.

Anita stannade upp för att dra ett lyckligt, djupt andetag. Bredvid henne gjorde Freja likadant, de stannade upp under den eviga himlen, och sedan fortsatte de längst den lätt knöliga vägen mellan färgglad blomster och prunkande grönska.

När de kom fram var skolgården full med pratande, skrattande föräldrar och barn. Den tegelröda skolbyggnaden var översållad av små, gnistrande saker. Anita gick närmare och upptäckte att det vita var små, små kristalliknande blommor. Utanför portarna serverades det, som vid varje skolavslutning, olika sorters tårtor, kakor och bakelser. Anita drog skrattandes med sig Freja genom det glada folkvimlet, och de stoppade i sig kakor och tårtbitar tills de var så mätta att de bara kunde dricka lite, lite saft. Det spelades musik och Anita försökte få Freja att dansa med henne.

"Du spiller på min klänning!", fnissade Freja, och petade ett anklagande finger i Anitas mage.

"Men dansa då!", skrattade hon och såg till att smula lite extra på Frejas kjol.

Uppe på scenen höll den gamla rektorn på att få upp ett stativ till mikrofonen. När han äntligen fått ordning på alla delarna harklade han sig ljudligt.

"Vi har haft ett lysande år!", började rektorn, och kliade sig i skägget.

Han var en gammal man, puckelryggig och ständigt klädd i kostym. Nu hade han, precis som han brukade på skolavslutningarna, på sig en mörkt röd kostym med tillhörande svart näsduk uppstickande ur bröstfickan. Anita visste inte om det var fint eller bara såg lustigt ut.

"Alla har gjort en fantastisk insats, och jag vet att ni som lämnar oss idag kommer ha något att bidra med i framtiden. Ni kommer förstärka detta fantastiska samhälle med era unika och egna tankar och styrkor!", ropade han, och Anita applåderade lojt, tillsammans med alla andra.

Dessa tal hade alltid tillhört skolavslutningen, och på senare år var de nästan ett måste för Anita. Hon kunde inte riktigt föreställa sig avslutningarna utan dem. Det var något med det hela som liksom bekräftade alla barnens framtid. Försäkrade dem om att de hade en plats i samhället, och trots att Anita egentligen visste detta var det skönt att få höra ibland.

"Ska vi ta mer tårta?" Freja fyllde Anitas öra med fuktig utandning och hon knuffade fnissande bort flickan men följde med henne bort till fikaborden.

Tårtor, kakor och bullar i långa rader lockade med färgglada glasyrer och klibbigt socker. Söta och kryddiga dofter fyllde luften.

Anita proppade munnen full, staplade fler bakelser på en talrik, och så återvände hon och Freja till folkmassan för att höra talets avslutning.

I samma stund som de slog sig ner igen drog en kall skugga över skolgården. Rektorn hade slutat babbla, hans mun hängde halvöppen och hans blick var, precis som alla andras, klistrad uppe bland molnen. Molnen, som var stora och tunga och grå.