Ett spel så overklig verklig

3. Träningen

Balen var över kort därefter. Jag mötte Ava och mamma vid utgången, vi skulle kliva in i taxin när jag hörde Mike ropa efter mig. Jag rös till av kylan medan jag vände mig om för att möta hans blick.

I klimad har man solljus, månljus, kyla och hetta. Men igentligen är det inte verkligt, presidenten satte upp särskilda lampor på betong taket som släpper ut olika illusioner för olika väder. Det samma med regn och åska, presidenten installerade de för att folket i staden ska känna att det är så normalt som möjligt. Och ikväll råkade de slå på kylan.

Jag håll om mina nakna armar i hopp om att hålla värmen medan Mike bromsade in framför mig.

-Här.

Han tog fram en liten filt från inomhus och la den över mina axlar. Och jag kännde att mina kinder hettade till vid hans beröring. Han brydde sig om mig, på riktigt brydde sig om mig. Mike var inte tvingad till det, han valde att göra det själv, och det var det inte många personer som gjorde.

-Tack, du behövde inte göra det.

-Jag skulle göra allt för dig.

Han stelnade till, plötsligt medveten om vad han hade sakt och jag fick hålla mig från att fnissa. Han harklade sig och sa med en sorgsen röst

-Du, jag...jag är ledsen för, du vet...

Jag förstod vad han pratade om. Vi alla visste att många av oss utvalda skulle dö i spelen, men det var ingen av oss fel. Utan det var Sunn's fel, och hatet jag kännde för henne var enormt. Inte nog med att hon hade låtit min pappa avrättas, nu ville hon låta döda ungdomar och barn som inte hade gjort något fel. Jag använde en arm för att hålla filten på plats och den andra för att vända Mikes blick mot mig igen innan jag sa

-Mike, det är inte ditt fel.

Taxins lampljus kom bakom mig

-Rue, kom. Sa mamma.

Jag hörde på hennes röst att det var påväg att bryta, hon var uppenbarligen lika upprörd som oss utvalda. Vilket inte är så konstigt, hennes ända två barn hade en stor chans att dö om bara någon vecka, och hennes föredetta man hade gått bort för flera år sedan. Vilket lämnade henne en stor chans att bli helt ensam, med bara hennes minnen som hemsökte henne.

Jag sträckte mig upp och kramade Mike en sista gång innan jag vände mig om. Och klev in i taxin, medan chauffören hjälpte mig med min kjol.

Väl där kunnde Ava inte hålla det inne längre. Hon la sig i mammas famn och som en normal mänsklig varelse, började hon släppa ut alla tårar som hon höll inne. Hon var helt vettskrämd. Varför skulle de välja henne som deltagare, hon var ingen kämpe. Inte jag heller om jag ska vara ärlig, men jag visste i alla fall självförsvar. Ava visste inte ens hur man gjorde en sidekick. Hon var mer än sån som hjälper de slagna istället för en sån som slår.

Mamma snyftade till, och tittade på mig som satt på andra sidan sätet, och jag såg hur vattniga hennes ögon var. Hon öppnade upp en arm, så att jag skulle vara med i kramen. Jag grät inte, det skulle ändå inte hjälpa. Istället fokuserade jag på hatet inom mig, och ilskan som jag kännde mot president Sunn och hennes idiotiska planer. Vi var inga djur, men hon ville gärna behandla oss som några.

Snyftningar var det ända som hördes i taxin och de flesta kom från Ava, min syster. Hon förtjänade inte det här, jag kommer inte håg senaste gången hon var olydig eller skadade någon. Jag kunnde inte lova henne att allt skulle bli bra eller att hon skulle över leva. Det var det ingen som kunde, men jag kunde och skulle skydda och träna henne. Just nu, skulle jag vara där för henne.