Ett spel så overklig verklig

1. Min räddning, mitt fel

Människorna bildade en stor cirkel runt någonting som jag inte kunde se från där jag stod, men jag kunde höra ljudet av slag och ansträngda andetag, så jag kunde gissa på att det var ett slagsmål. Jag menar, det var inte så svårt att gissa när alla i Kliamad älskar slagsmål, i alla fall att kolla på dem. Det är väll mest för att roa sig själv när man är uttråkad, antar jag. Alla människor som lever kvar på jorden  bor här, i staden Kliamad då ingen annan stad finns längre. Det finns bara ruiner och rester av byggnader ovanpå jorden, och vår president intalar folket att vi har de bäst innanför murarna. Att det är helt öde utanför och att luften bara drar med sig döden. Men jag tror att det bara är ett sätt att skrämma barnen i staden, ett sätt att få dem att växa upp med att inte gå utanför stadens murar.

Visst, för några hundra år sedan var det ett värds-krig som många ville kalla för "slutet" då nästan hela mänskligheten dog ut av hemska sprängningar. Det låg en förgiftad rök i luften så de få människorna som överlevde, bosatte sig nere under gjorden. För att skippa alla blodiga detaljer, som tex gjorde att min pappa avled...men jag vill inte prata om det. Så vi spolar fram lite, och en president valdes vid namnet Sunn. Hon svor att vi skulle vara i säkerhet och kunna bo under marken utan blodspillning. Lägenheter och hus började byggas och syret fick vi av bunkar som labratourium hade samlat på innan kriget. Varför vet ingen, om de visste vad som skulle hända eller om de bara ville vara på den säkra sidan. Men i alla fall utvecklades våran stad och vi lärde oss att leva här. 

Jag pressade mig förbi alla människor för att se matchen bättre. Alla hejade mellan de två olika männen som slogs, och jag kände direkt av en av dem. Hans blonda lockar hade spridit ut sig över hans panna och både han och den andra motståndaren hade tagit av sig sina tröjor. Det är inget konstigt, alla killar i staden tog alltid av sig tröjorna när de blev varma men ändå kunde jag inte sluta rodna vid synen. Blondinen slog omkull motståndaren innan han ställde sig upp och hans moss-gröna ögon mötte mina havs blåa. Ett leende växte på hans läppar när han såg mig och sa 

- Hej, silver stjärna

Jag visste att han pratade om mig, för att enda sedan vi träffades vilket var för några år sedan, hade han kallat mig silver stjärna pågrund av mitt silvriga hår. Hans leende smittade av sig på mig när jag svarade 

- Hej Mike

Han verkade så distraherad av mig, att han inte såg när den andra motståndaren smög upp bakom honom och boxade till honom i magen så att luften for ut från hans lungor. Han ramlade ner på marken med en duns och jag backade bakåt. Jag kollade upp på den andra killen som hånlog mot Mike, han skulle inte sluta. Han skulle inte sluta tills Mike gav upp, detta kunde gå riktigt illa och jag bara visste att någon behövde hoppa in. Om alla andra inte brydde sig om Mikes smärta, och om ingen annan skulle hoppa in och avsluta denna idiotiska lek. Skulle jag göra det. Just när killen skulle sparka Mike på sidan och göra hans skador ännu värre, ställde jag mig framför honom. Motståndaren såg mer än förvånad ut 

-Flytta på dig!

Men jag brydde mig inte. När jag hörde Mike klaga av smärta under mig fylldes jag av ilska mot motståndaren, och slog mot honom. Så fort min näve mötte hans käke visste jag att jag skulle ångra mig, och jag kunde bara känna ånger för tillfället. Men det ersattes fort med ilska när den jäveln började fnissa. Han tog upp sin hand mot hans kind som redan var full av blåmärken från tidigare slag

-Jag måste säga att jag är road, det var den första gången jag blev slagen av en tjej

-Och jag märker först nu att det borde vara oftare, svarade jag buttert

Han tog några tunga steg mot mig innan han tittade mig i ögonen och sa

-Jag brukar inte slå kvinnor men jag antar att detta är ett undantag.

Jag knöt ihop mina händer till knytnävar, redo att slå tillbaka. Men innan Mike han varna mig fick jag ett hårt slag mot min mage och jag tappade luften. Människorna som tittade på drog chokade andetag medan jag böjde mig framåt och knöt om min mage som bultade av slaget. Mike fylldes av hat och kastade sig upp från marken. Han hade hittat styrka och jag kunde se hatet i hans ögon när han blängde på motståndaren, innan han kastade honom på rygg och kastade sig bakåt. Motståndaren stönade när han vred sig på marken och Mike satte sig på hans mage med sina ben på hans sidor. Och ständigt slog till honom, först på höger sida, sedan på vänster och sedan på höger igen. Jag var tvungen att blunda medan publiken hejade på. 

Jag vet inte hur länge det tog, men när jag öppnade ögonen igen var motståndarens ansikte fullt av blod och hans ögon var knappt närvarande. Mike pustade ut och spottade på sidan av från hans ansikte innan han röt 

-Du har tur att jag inte är en mördare, för annars skulle jag ha dödat dig för att ha lagt ett finger på henne! Ditt idiotiska svin, far åt helvete!

Med det sagt ställde han sig skakigt upp och gick mot mig med neråt böjt huvud. Det var endast när han var framför mig han kollade upp, och oro fyllde hans ögon när han frågade

-Rue, är du okej? 

Jag hade bara förfärligt ont i magen men annars var allt bra antar jag, han använde hans båda händer för att luta upp mitt huvud. Han smekte bort några silver-slingor av mitt hår från mitt ansikte, och först då nickade jag. Jag skulle precis le när jag hörde någon bakom mig ropa mitt namn. Jag vände mig om och såg mamma komma rushande mot mig. Jag gick mot henne och höll hennes händer, hon verkade väldigt stressad

-Mamma, vad har hänt?

Hon tittade på Mike som stod förvirrad bakom mig och på den andra killen som låg på marken, innan och tittade på mig igen

-Vi måste gå.

Sa hon andfått innan hon tog min hand och släpade ut mig ur publiken och mot våran lägenhet.

Väl hemma pratade vi inte så mycket, inte tills jag hade tagit på mig en klänning som hon tvingat mig att ta på mig. För jag, mamma och min syster skulle till en bal som president Sunn anordnat. Men det är inget ovanligt, varje gång presidenten vill meddela något viktigt till hennes folk, gör hon alltid det på en bal. Varför? Ingen aning. Jag öppnade upp dörren till mitt sovrum och gick fram till mamma. Hon drog ett andetag och kollade på mig i klänningen som hon hade valt, och när hon mötte min blick sa hon för första gången på snart en halvtimme

-Jag menade inte att vara så stressad innan, men jag blev bara lite upprymd när jag hörde barn utanför vår lägenhet prata om en ungdom med silvrigt hår, som var med i ett slagsmål. Jag tycker inte att du ska vara den tjejen som slåss.

Jag fnyste

-Pappa var sån, det var därför han...

-Prata inte om din pappa.

Avbröt hon och jag förstod att det var ett känsligt ämne, det var det för mig också. Men jag trodde att jag fick prata om det med min mamma åtminstone. Om vad som hände innan president Sunn valdes, men tydligen hade jag fel. Mamma la en slinga av hennes blonda hår bakom örat innan hon suckade. Jag såg inte ut som någon annan i våran familj, jag var blek och hade nog den ovanligaste hår färgen. Medan min mamma och min syster hade blont hår medan min pappa hade brunt hår. Mina ögon fylldes av tårar i minnet av honom, i minnet av att jag hade förlorat honom. Min mamma märkte nog det eftersom hon harklade sig och sa 

-Nog om det, du måste ha all koncentration på dansgolvet ikväll.

Hon drog ett sorgset leende innan hon visade mig vägen till min spegel framför min säng, min ljusblåa klänning matchade mina ögon och var i kontrast med mitt hår. Som mamma hade satt upp i en inbakad tofs. Och när jag stod framför spegeln och tittade på mig själv, visste jag att kvällen skulle vara full av fejk-leenden.