The Dragon Warrior (Pausad)

8.Bråket

"Ska vi slå läger snart eller?" Frågade jag Rick med ett gäspande och sträckte på mig i sadeln. Sapphire frustade och snubblade till lite utav utmattning. Vi hade ridit söderut i flera timmar och stjärnorna tittade fram bakom de lövtäckta grenarna som sträckte sig över oss.

"Ja, vi måste bara hitta en plats att sova på. Jag vet inte vad du tycker men jag skulle uppskatta om vi slipper sova i de här taggiga buskarna." Svarade Rick och pekade på buskarna som omgav den smala stigen i ett försök till att lätta upp stämningen.

"Okej då... hoppas att vi hittar en plats snart iallafall." Sa jag med en suck och mycket riktigt hittade vi snart en liten glänta där vi satt av och började packa upp våra saker.

"Jag går och letar upp lite ved." Sa Rick och började gå ut mot skogen.

"Gå inte för långt bara." mumlade jag till svar när jag lyfte av Sapphire sadeln och klappade henne sedan på halsen. Stämningen mellan mig och Rick hade inte blivit bättre än. Hela situationen fick mig att må illa och jag la armarna runt Sapphires varma, manbeklädda hals. Hon la huvudet på min axel och jag begravde min näsa i manen. Lukten av häst lugnade mig.

När jag varit yngre hade jag fått rida på en ponny som min pappa hade köpt till John. Jag kom ihåg att han var busig och hur John en gång hade kommit hem med två brutna fingrar. Efter det ville inte John rida mer men när han blev äldre började han igen, fast på en större häst. Det var innan kriget. Innan mamma och pappa dog. Innan John gav sig av och innan jag började känna mig så ensam.

Jag började tyst gråta för mig själv och märkte inte att Rick hade kommit tillbaka förrens jag hörde hur han la ner alla torra grenar han hittat på marken. Jag tittade upp från Sapphire och försökte att torka bort alla tårar men dock till ingen hjälp då de bara ersattes av nya. I ett försök att undvika Ricks oroliga blick började jag ta upp en filt från en utav väskorna på marken och gick sedan till ett utav träden som omringade gläntan och satte mig ner när jag lindat in mig själv i filten. Rick stod fortfarande och tittade på mig så jag la mig ner och vände ryggen mot honom. När jag hörde hans steg komma närmare orkade jag inte mer och flög upp från min plats under trädet.

"Ser du inte att jag inte vill att du ska bry dig Richard?! Ta ett steg till och jag fortsätter ensam!" Han stannade på direkten och höll upp händerna som i försvar.

"Ember snälla vad är det? Snälla berätta?" Sa han lungt med en något orolig blick fortfarande.

"Jag vill inte prata om det!" Svarade jag sarkastiskt och hade äntligen slutat gråta, men fortsatte sedan.

"Varför tror du att du ska kunna stänga mig ute och att jag sedan inte ska stänga ute dig!"

"Men jag sa ju förlåt!" Kontrade han då.

"Men du stänger fortfarande ute mig!"

"Vad är det du vill jag ska göra då? Få ett sammanbrott och förstöra för dig eller hålla minen och hjälpa dig med planen så att du kan hitta din bror?" Nu var han inte särskilt lugn längre.

"Påstår du att jag inte skulle klara mig själv? Att jag inte skulle kunna hitta min bror själv? För jag skulle klara det galant!"

"Men du förstår ju inte!" Han tog några steg fram.

"Stanna där!" Sa jag då och tog upp ena handen. Han lyssnade inte och stod nu framför mig. Jag försökte putta iväg honom och slog honom så hårt jag kunde. Det funkade dock inte och han tog tag i mina handleder. Jag vände ner huvudet men han tog mina händer i en utav sina och placerade den andra under min haka och vände upp mitt ansikte. Nu rann tårarna återigen nerför mina kinder.

"Sluta..." Viskade jag emellan gråten.

"Du klarar dig perfekt utan mig..." Sa han nästan ohörbart och tystnade för ett ögonblick men mötte sedan min blick.

"Men jag klarar mig inte utan dig." Jag blev som stum och innan jag kunde reagera kysste han mig mjukt på läpparna. Mina ögon slöts. Greppet om mina händer lossnade och mina armar placerade sig runt hans nacke. Han höll om mig hårt, som om han aldrig tänkte låta mig gå och hans varma, starka kropp var tryckt mot min.

Jag hade kysst andra innan men ingen utav dem hade fått mig att känna såhär. Det pirrade i min mage på ett konstigt sätt och när Richard avslutade kyssen blev jag ännu stummare än innan.

"Jag borde nog tända lägerelden nu. Så att vi inte fryser fast." Sa han men tillade snabbt efter "Inte för att jag har nått emot det." Med ett försiktigt leende.

Jag släppte taget om honom och mumlade ett "Okej". Han höll på att vända sig om men stannade mitt i rörelsen och gav mig en snabb kyss på kinden innan han fortsatte.
Mina fingrar nuddade försiktigt mina läppar och jag försökte förstå vad som nyss hade hänt.

***

Allt var i brand runtomkring mig. John stod en bit ifrån mig och jag försökte ropa på honom, men det gick inte. Jag försökte springa till honom men det kändes som att avståndet ökade mellan oss. En vägg utav eld flammade upp framför mig och jag snurrade runt flera varv i ett försök att hitta en väg runt. Allt jag kunde se var elden och mörka konturer. Likt skuggor rörde de sig runt mig. Försökte nå mig.

Jag vaknade med ett ryck. En varm och skyddande arm omfamnade mig och jag la försiktigt undan den, noggrann med att inte väcka Richard. Elden hade slocknat och det enda som lyste upp gläntan var det lilla utav glöden som fortfarande fanns kvar.

Jag torkade av svetten i pannan och en tanke etsade sig fast i mitt huvud. Tyst gick jag mot väskorna som låg i en hög lite längre bort. Väl där började jag packa ner mina saker. Sen sadlade jag snabbt Sapphire som fortfarande halvsov och tittade åter igenom min packning för att vara säker på att jag inte glömt något. Jag hoppade upp på Sapphire och slängde en snabb blick mot Richard innan jag började rida vidare med tanken som fastklistrad i min hjärna.

~~~

Halloj alla underbara läsare!
Sorry för sen uppdatering men som sagt jag har haft fullt upp.

Hoppas ni tkt om kapitlet :)

Ska försöka uppdatera snart igen men jag känner att skrivlusten har försvunnit lite men oroa er inte för den brukar komma tillbaks ganska fort ;)