Maia's Dream

DEL 1

Jag känner hur den där känslan kommer tillbaks som att någon eller något iakttar mig. Det kommer bara närmre och närmre för varje sekund. Det är som att jag har fryst till is. Jag kan inte värken röra mig eller prata, det ända jag faktiskt kan göra är att lyssna.

Jag öppnar snabbt ögonen. "Är jag sen till skolan igen?" åh, jag skulle vart i skolan för en kvart sedan nu. Men om jag ska vara helt ärlig så bryr jag mig inte längre. Jag bryr mig knappt om någon eller något längre, inte för att någon bryr sig om mig heller.

Jag tar på mig en grå hoodie och mina gamla trasiga jeans som jag har haft på mig varje dag i en vecka nu. Mitt långa svarta hår bryr jag mig inte om längre. Jag orkar inte borsta det, det var nog en vecka sen jag senast borstade håret.

När jag kom ut ur mitt rum såg jag en tom spritflaska stå framme på bordet igen. Jag är inte förvånad längre.

Jag drar på mig skorna, tar upp min väska från golvet och tänkte precis gå ut när mamma kommer in.

-Maia! 
Jag tittade upp och såg de där suddiga ögonen hon alltid har efter att ha druckit.
-vad? Säger jag tillslut
-Varför är du inte i skolan!?
Jag säger inget.

-HALLÅ SVARA MIG! Skriker hon medans jag ser henna lyfta ena handen.

Innan hon hinner göra något så springer jag i full fart ut ur lägenheten mot skolan även om jag verkligen inte känner för att vara i skolan.

När jag kommer in i klassrummet känner jag hur alla stirrar på mig. Jag sätter mig ned och tar fram matte boken.

Jag brukade vara populär, jag hade snygga kläder, smink, en pappa och kompisar. Allt man möjligtvis kan önska sig.
Men nu har jag ingenting. Eller iallafall ingenting som är värt att kämpa för.

På rasten kom Eric som var ett år äldre än mig och som jag alltid brukade gilla o brukade vara med när jag var populär fram till mig.

-Maia? Här är pennan jag lånade av dig.
Han sträckte fram pennan åt mig.

-tack. Säger jag så tyst så att det nästan inte hördes.
Han ler och går sedan.

Efter skolan brukar jag alltid gå till parken och vara där ett tag. Det har varit mitt favorit ställe sen pappa försvann.

Idag hade jag bestämt mig för att skita i allt och aldrig komma hem igen, då slipper jag skolan också.

När jag kommer fram till parken så sätter jag mig på samma bänk som alltid. 

jag känner hur magen börjar kurra och göra ont, senaste gången jag åt var föregår då jag åt en halv banan.

En tjej som jag aldrig träffat förut sätter sig bredvid mig. Det ser nästan ut som att hon precis har gråtit.
-Jag känner mig ibland osynlig. Säger hon efter en stund.

-Jo jag vet. Säger jag och tittar ner.

-va? Säger hon och tittar på mig.

-Jag vet hur det känns.
Jag tittar upp på henne och våra blickar möts.

-Jag heter Rory, Du?

-Maia, Jag heter Maia.

Vi pratade ett tag och tillslut så erbjöd hon sig att jag fick följa med Rory hem och äta. Jag tänkte tacka nej men då kom jag på hur hungrig jag faktiskt var så jag sa ja.